Jag och mina två Guldklimpar. En bild från den tiden då Guldklimparna tyckte att var roligt att stå framför kameran. Under större delen av barnens uppväxt har jag varit ensamstående mamma. Jobbat heltid, pluggat och tagit hand om barnen. Stressat, tröstat med kramar och ibland godis, blivit vansinnig av ilska och kärlek. Om jag räknar efter då tror jag att jag har haft barnvakt två gånger. Två gånger under småbarnsåren kunde jag göra något vuxet. Annars följde dem med överallt. Idag har min dotter sagt till mig att hon älskar mig även när vi bråkar. Och tro mig, det gör vi hela tiden, känns det som. Men bakom alla bråk, alla tonårsrevolter och försök att frigöra sig ifrån mig så har vi den där. Kärleken. Grunden att bygga ett helt liv på. Det känns bra.
4 kommentarer:
Bra gjort!
Jag tycker ofta att det är svårt att vara förälder. Men hoppas att barnen ska känna kärleken. Men det är kanske först när de är äldre som de kommer förstå och uppskatta det.
Ja, det är ett slitigt och många gånger otacksamt jobb och hur hemskt skulle det inte ha känts om inte kärleken brunnit där hela tiden. Det är den som gör att det funkar. Tack och lov för den!
Du är en stark mamma med fina barn! Och tänk du är fortfarande ung och blommar som aldrig förr! :)
Heja dig! Du ska ge dig själv en stor kram för att du fixat det.
Dte är en tuff uppgift du haft och har...
Men bättre betyg än såna ord kan man inte få från sina barn.
Snart kommer lugnet (säger jag som tänker tillbaks på min egen "revolt")
Skicka en kommentar