Den här helgen har varit oerhört lugn. Det är bara jag, Magnus och djuren hemma för barnen har åkt till sin pappa i Göteborg. För mig är det ett tillfälle då jag kan lägga alla problem runt mina tonåringar åt sidan.
Jag minns tiden då jag oroade mig för att mina barn skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. Jag kollade jämt deras andning. Jag var rädd för att somna själv för tänk om det ofattbara skulle inträffa just då. Sedan oroade jag mig över att de skulle ramla ner från klätterställningen och bryta nacken. När de började gå ut själva oroade jag mig för att någon skulle skada dem, röva bort dem.
Numera oroar jag mig över sådant som jag inte ens törs skriva om. Den ständiga oron suger krafter ur mig. Därför känns det skönt att under någon helg i månaden får pappan ta över och jag får möjlighet att nollställa min hjärna. Bläddra i någon oviktig tidning, somna på soffan, ligga på vår stora säng och tänka på ingenting. Ta ett bad mitt på dagen och vifta med tårna över badkarskanten. Det är bara här och nu som existerar. Jag gör mitt bästa för att inte älta tråkigheter som har hänt och inte tänka på dem som kommer att hända. Här och nu, resten får jag ta hand om en annan gång.
6 kommentarer:
Må så gott, ta hand om dig och NJUT av din egentid! Tack för din fina nyårshälsning hos mig - det var faktiskt bara jag som blev magsjuk så dina ord hade mycket kraft :) Kram!
Det är otroligt viktigt att man kan ta vara på sina barnlediga helger tror jag. Jag har alltid värderat dem högt, och ibland fått skit för att jag är glad att barnen är "borta". Men det är precis som du säger, det suger mycket kraft och det är viktigt med tid för sig själv och tid med den man lever ihop med. Även familjer som är "hela" borde se till att de lämnar bort sina barn i bland. Kram!
Låter som en klok avslappning...bra att du nollställer dig som du skriver..för man kan ju oroa ihjäl sig eller hur?
Allt gott!
För mig betyder det inte att enbart spy, utan att hulka med "mening" typ.
Bra att datorn funkar!
Jag känner igen mig i din oro men hoppas hela tiden att det ska bli bättre desto äldre de blir. När de låg i magen oroade jag mig för om de var friska och med Emilia tänkte jag hela tiden "bara hon kommer ut så kan jag ta det lugnt". Så blev det inte. Sex dagar efter hennes födsel kunde hon inte andas och jag hade inte sovit på tre dygn (oron för plötslig spädbarnsdöd höll mig konstant vaken). Vi åkte ambulans och även om allt ordnade sig så kunde jag bara tänka "det går aldrig över" samtidigt som jag kände att hoppet övergav mig. Så illa fortsatte det naturligtvis inte att vara men den där oron kommer och går och jag har vant mig vid tanken på att få leva med den resten av livet. Den medför ju även en hel del underbart. Stark kärlek är läskigt med all oro men det enda sättet att slippa oroa sig för att förlora dem man älskar är att inte älska och det vore ännu värre.
Underbara kloka du! Håller med dig! Jag är orolig jämt ( för onämnbara saker....) men håller masken utåt för att döttrarna inte ska smittas av min oro och inte våga leva.....
Jeanette
Skicka en kommentar