Tidigt imorse mötte jag ett äldre par utanför min grind. De tog en promenad i den kyliga höstluften. Båda två var skrynkliga, gråhåriga och klädda i likadana fritidskläder. Lika gärna kunde de vara tvillingar men jag antar att det var ett äkta par jag mötte. De har nog varit gifta i 50 år. Minst. Jag gissar att de har uppfostrat ett par välskapta barn, tagit hand om sina barnbarn och kanske till och med om barnbarnens barn. Jag gissar att de har varit med om mycket. Tillsammans. Nu går de hand i hand, två halvor av ett och samma äpple. När blir man egentligen en så sammanväxt helhet? Istället för två individer som jämt måste försvara sin individualitet. När blir likadana fritidskläder något vardagligt istället för något pinsamt? Idealiserar jag? Det är möjligt. Jag har ju kunnat skriva att hjälp mig gud. Låt mig aldrig gå i likadana kläder som Magnus. Åtminstone inte samtidigt som han. Låt mig bevara mig själv så länge jag lever. Visst kunde jag göra så? Men att vinkla en historia till något idealistiskt känns alltid roligare än motsatsen.
2 kommentarer:
Min gamla mattelärare från lågstadiet vandrar runt med sin fru i närheten där jag bor, och ser ut just så :-)
Jo allt är verkligen hur man väljer att se det. Din tanke är vacker!
Tänk om det är iskall tystnad mellan dem. De har inga barn och inget umgänge. De går för att tygla sin ångest. Tysta. Hemma går de till var sitt hörn av lägenheten. PRatar aldrig.
Eller så har de nyss träffats. Deras makar har dött och de möttes på släktforskningskursen de gick förra vintern. De är hett förälskade och deras respektive barn tycker det är lite pinsamt med deras passion...
Eller så ÄR de syskon och har aldrig varit gifta med andra men alltid bott i hop på fädernegården...höhöhö kunde inte låta bli....:D:D:D
Skicka en kommentar