Hösten är så melankolisk för mig. Jag vill bära vackra kjolar, sitta i solen och drömma. Jag vill lyssna till regnet. Och drömma. Och jag drömmer om att mina drömmar ska bli till min verklighet. Någon gång. Fast jag blir ledsen när jag kommer på att jag har färre och färre höstar framför mig. Men jag slutar aldrig att drömma... Trots allt.
4 kommentarer:
Just så känner jag. Tack för att du satte ord på det.
Njuter av din bilder. De är så fina.
Livet är förgängligt. Det är så jobbigt... och hösten påminner om det. Hösten är ju naturens ålderdom, när bladen börjar vissna. Men sen börjar det om igen, och så är det ju lite med livet också, iaf om man har barn. Jag brukar försöka tänka så iaf!
Låter så stillsamt och skönt. När jag läser så är det som om jag börjar att andas långsammare.
Vad vor livet utan drömmar? Bra långtråkigt. Då skulle man kanske inte kämpa framåt...
Skicka en kommentar