Gåshud

Människors vänlighet kommer alltid att beröra mig väldigt starkt. Jag förstår inte hur snällhet kan i många kretsar uppfattas som något mesigt. Hur kan vassa och tuffa människor uppfattas som beundransvärda medan de snälla skrattar man åt?

Min Magnus har råkat ut för en underbar främling. Han är på väg hem från Treriksröset. Efter att ha cyklat genom hela Sverige (Smygehuk-Treriksröset), aldrig sovit på något vandrarhem utan varje kväll rest upp sitt tält, aldrig ätit på något mysigt fik utan tillagat sin mat själv på spritköket, tillåter han sig att åka hem med buss och tåg. Men han har det inte lätt. Han använder bara kontanter eftersom han har inget betal- eller kreditkort. Han har bara ett sådant gammalt uttagskort men i Karesuando finns det ingen bankomat där han kan ta ut pengar för att köpa sig en bussbiljett till Kiruna. Han hade inget annat val än att cykla dit och komma hem tre dagar senare än beräknat.

Men då händer det ett under. En helt främmande människa lånar honom pengar för den där stackars bussbiljetten. Kan ni förstå det? Hur många människor kan göra sådant? Och hur många som skulle se den vänligheten som sin chans att sko sig på? Magnus är en hederlig karl. Han ringde hem och bad mig om att föra över pengar till människans bankkonto. Så nu kan Magnus sätta sig på bussen till Kiruna och den underbara Karesuandobo har fått sina pengar tillbaka. Jag sitter här med gåshud, trots den enorma värmen som trycker ihop alla mina celler. Jag ryser av behag. För så länge vänlighet, tillit och hederlighet finns, så länge finns mänskligheten.