lördag 1 mars 2008

Umbrellan





Ett sådant paraply vill jag ha. Då skulle jag nog aldrig mer klaga på trist väder.

Jag gillar namnet umbrella mer än paraply. Det låter lite mer sagolikt. När jag säger umbrella så ser jag framför mig en historia om en liten pojke och hans umbrella. Pojken sitter ofta ensam hemma för hans mamma jobbar på sjukhuset. Det värsta han vet är regninga dagar. Då har han inget att göra och han tycker att det är obehagligt att lyssna till regnets smattrande ljud. Han brukar stirra genom fönstret och vänta på att regnet ska upphöra. Men så kommer det en dag då han möter en gammal gubbe som ger honom en magisk umbrella. Pojken fäller upp umbrellan och då händer det... Vinden tar tag i umbrellan. Pojken håller hårt om handtaget och han känner att han flyger högre och högre. De seglar bland molnen och....

Ja, och när jag säger paraply så tänker jag på det gråa regnet som förvandlar skogstigar till lervälling.

Jag har skrivit en del sagor och har kommit på att de nästan alltid handlar om längtan. Längtan efter något på andra sidan av regnbågen. Som om jag aldrig är förankrad på riktigt i verkligheten. Som om jag jämt och ständigt flyr ifrån den. Så är även min historia om pojken och hans umbrella. Han lyfts ur den gråa vardagen och får uppleva fantastiska äventyr...

Bilden kommer från http://www.artistgifts.com/

2 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, jag förstår precis! Som fairytale...det ordet gillar jag! Har du skickat in dina sagor? Om inte tycker jag det! Kram!

Anna Stilla sa...

Precis. Visst låter fairytales bättre än sagor?