fredag 9 februari 2007

Store lille sonen



Pysen har blivit stor. Ikväll har han rakat sig för första gången i sitt liv. Magnus har stått bredvid honom och invigt honom i den nya delen av vardagen. En väldigt rörande stund. Jag minns ju min förlössning så detaljerat som det vore igår. Jag minns att Pysen hade långa naglar. Och att han sov hela tiden. Redan då var han ett barn utan problem. Sov och åt enligt regelboken. Alltid glad och så sällan förkyld. Och nu rakar han sig. Jag tittar på mitt hår. Jag börjar gråa till mig. Händerna börjar bli torra och rynkiga. Jag har allt fler år på nacken. På något sätt blandas alla år ihop, det finns varken det förflutna eller framtid. Förut fanns det så mycket av framtid. Jag skulle bli mamma, författare och mycket annat. Nu är det mycket nu. Nu tänker jag inte på vad som var och jag vågar inte planera så mycket hellr för det blir sällan som man tänkt sig. Det kommer dock en dag då man bara tittar bakåt. Då är det dags....

Inga kommentarer: