Sorgfåglar

Mitt hem är så tomt. Någonstans i ögonvrån ser jag Tusse. Men han finns inte längre här. Han ligger där uppe på berget. Alldeles ensam. Det sägs att man ska tillåta sorgfåglarna flyga över ens huvud men man ska aldrig tillåta dom att bygga sitt bo där. Sorgfåglarna sitter nog på mina axlar och hackar mig i nacken. Jag vet inte hur man gör för att gå vidare. Men jag vet att skrivandet kan lätta på bördan. Så idag har jag skrivit.

Så vi satt där, du och jag. Din blick blev frånvarande men andningen var igång. Jag grät. Jag ville skaka om dig, ge dig livet tillbaka, ångrade att jag inte gav dig en chans att leva i Eskilstuna. Men du min älskade sjuke tjockis, du skulle vantrivas och bli ännu sjukare. Du skulle lida… Istället valde jag att lida själv. Jag satt där och kände hur mitt hjärta höll på att dö. Tillsammans med ditt. När klockan närmade sig 10 blev jag tvungen att gå på toaletten. Jag bad Magnus om att hålla dig en liten stund. I korridoren mötte jag veterinären. Jag berättade om för henne att du andades än och hon sa att då får du en spruta till. När jag kom tillbaka så låg du på bordet och de sa till mig att du dog. Du behövde ingen extra spruta. Veterinären lyssnade på ditt hjärta och sa det blev tyst. Så du kämpade med döden så länge du fanns i mina armar men när den närheten försvann så gav du upp. Alltid, alltid fanns det ett speciellt band mellan oss. Vi kunde förstå varandra så väl, du var som mitt barn. Du såg ut som en katt men du var så mycket mer.

***

Ptaki rozpaczy

Moj dom jest taki pusty. Gdzies w kacie oka widze Tusse ale jego tutaj nie ma. On lezy tam na gorze. Zupelnie sam. Powiadaja, ze czlowiek powinnien pozwolic ptakom rozpaczy przelatywac ponad glowa ale nie powinno sie im pozwolic na budowanie gniazdna na glowie. Moje ptaki rozpaczy siedza mi na ramieniu i dzibia mnie w kark. Nie wiem jak sie robi jesli chce sie dalej zyc. Wiem jednak, ze zawsze, jak mi bylo ciezko to ulge przynosilo pisanie. Dzis pisalam wiec.

Siedzielismy tam, ty i ja. Twoje oczy zaszly mgla ale jeszcze oddychales. Plakalam. Chcialam potrzasnac toba, dac ci twoje zycie z powrotem. Zalowalam, ze odebralam ci szanse na zycie w Eskilstuna. Ale moj kochany tlusciochu. Rozchoowalbys sie jeszcze bardziej. Cierpialbys. W zamian za to wybralam aby sama cierpiec. Siedzialam tam i czulam jak moje serce umieralo. Razem z twoim. Okolo dziesiatej musialam wyjsc do toalety. Poprosilam Magnusa aby cie potrzymal. Na korytarzu natknelam sie na weterynarza. Powiedzialam jej, ze ty jeszcze oddychales. Zdecydowala sie aby dac ci drugi zastrzyk. Jak wrocilam do ciebie to lezales na stole. Powiedzieli, ze umarles. Nie potrzebowales drugiego zastrzyku. Weterynarz osluchiwala twoje serce i powiedziala, ze jest cicho. A wiec walczyles ze smiercia tak dlugo jak lezales w moich ramionach. Jak i ta bliskosc znikla to poddales sie. Zawsze, zawsze istniala pomiedzy nami bardzo silna wiez. Rozumielismy sie, byles niczym moje dziecko. Miales wyglad kota ale w rzeczywistosci byles kims wiecej.