Farväl

Jag gick till Tusse. Tog med mig mitt skrivblock, pennor, ljus och vårblommor. Jag var väldigt rädd för att jag inte skulle hitta till hans röse. Men det gjorde jag. Klättrade uppför berget, gick genom skogen och gläntan öppnade sig för mig. Jag tände ljuset och satte mig ner för att skriva. Men ljuset slocknade gång på gång och pennorna ville inte skriva. Jag stannade en stund, la till några stenar som jag hittade i närheten. Sedan lovade jag Tusse att jag skulle komma tillbaka och tog vägen hem. Men jag har aldrig hittat stigen. Jag skulle bara gå nedför berget men ju längre jag gick desto vildare skog hade jag runt omkring mig. Jag gick vilse. Det kunde inte vara sant. Jag tänkte på barnen som skulle komma snart hem. Och en tanke klingade i mitt huvud. Jag skulle dö där. Det fanns bara skog och berg runt mig. Inga spår efter människor. Hur kunde det ske? En väldigt enkel väg hem hade jag ju. Det gick inte att gå vilse där. Men jag gjorde det. Plötsligt blev det självklart. Det var Tusse som ledde mig genom skogarna. Det var priset jag fick betala för att jag offrade hans liv för min egen kärleks skull. Till sist hittade jag en smal stig som var nedtrampad av människor. Magnus-Alv har lärt mig skillnaden mellan människostigar och djurstigar. Stigen måste ju leda någonstans. Men den ledde mig bara genom skog och åkrar. Jag bestämde mig för att försöka hitta till röset. På vägen dit hörde jag trafikljud och följde dom istället. Hela mitt hjärta skrek "förlåt Tusse!". Efter en lång vandring fick jag se villornas tak. Jag var inte långt ifrån Tusses röse. Jag bestämde mig för att gå upp till det än en gång. Men jag har inte hittat det. Jag tror att han vill vila ifred nu. När jag gick ner hem så fick jag en känsla att han satt där uppe i följde mig med sin blick. Och blicken sa "Farväl matte". Farväl mitt älskade kattskrälle.

***

Zegnaj....

Bylam u Tusse. Mialam z soba moj notatnik, dlugopisy, swieczke i wiosenne kwiaty. Obawialam sie, ze nie znajde jego kopczyka. Ale znalazlam. Szlam poprzez las, wspielam sie na gore i moim oczom ukazala sie polana. Zapalilam swieczke i usadlam aby pisac. Swieczka gasla co chwile i dlugopisy nie chcialy pisac. Zostalam jeszcze chwile, ulozylam pare dodatkowych kamieni i zaczelam schodzic w dol do domu. Ale nie znalazlam drogi. Zablodzilam. To bylo niemozliwe, ja przeciez mialam bardzo prosta droge do domu. Bladzilam po gestym lesie i wokol mine widzialam tylko drzewa i skaly. Myslalam, ze tam przyjdzie mi umrzec. Balam sie o dzieci, ktore mialy wrocic do domu. Nagle to wszystko stalo sie oczywiste. To Tusse sprawil, ze ja bladzilam po lesie. Ta cene musialam zaplacicza to, ze ofiarowalam jego zycie na rzecz mojej wlasnej milosci. Cale moje serce krzyczalo "wybacz". Po pewnym czasie odkrylam sciezke wydeptana przez ludzi. magnus nauczyl mnie roznicy pomiedzy scezkami, ktore wydeplatli ludzie i zwierzeta. Scezka musi przeciez gdzies prowadzic. Moja prowadzila mnie przez lasy i pola. Postanowilam odnalezc droge do kopczyka. Po pwenym czasie uslyszalam odlglosy samochodow i skierowalam sie i ich strone. Po dlugiej wedrowce ujrzalam dachy domow. Zpelnie niedaleko od kopczyka. Chcialam tam wejsc jeszcze raz ale juz nie odnalazlam Tusse. Wydaje mi sie, ze on chce spac w spokoju. Jak schodzilam z gory to odnosilam wrazenie, ze tam na szczycie siedzial moj kot i odprowadzal mnie wzrokiem. I jego wzrok mowil "zegnaj opiekunko". Zegnaj moj ukochany kocie.