Jag och...

Jag och min farfar. Hann aldrig säga att jag älskade honom. När mamma ringde till mig och sa att han dog så jag tänkte "men jag skulle ju skriva till honom...".

Jag och min första riktiga djupa kärlek. Vi var ett känt par på förskolan. Så pass känt att fröknarna tog en bild på oss. Vi lekte "Marusia och Janek", ett annat par från en film som har präglat många polska barns lekar. Han var en krigshjälte och hon var sjuksköterskan ute på fältet. Men sedan skulle man börja skolan och glömma sin kärlek.

Jag och familjens husvagn. Fast jag har inget minne av att jag har sovit i den en enda gång. Jag sov alltid i tält. En gång, när jag och min kusin slog upp tältet så kom det ett par förbi. De såg husvagnen, oss kämpande med tältet (ni vet, massor med tyg och ännu fler massor med aluminiumstängar) och vår hund som sprang omkring. "Men du, titta, de slår upp en koja åt hunden". Och de menade allvar!

Barnen är på sitt knattedisco och jag sitter på golvet och tittar på mina gamla bilder. Ibland flabbar jag som en dåre, ibland blir jag nostalgisk. Men alltid tacksam för att jag har dessa bilder.

Dzieci sa na dyskotece, ja siedze na podlodze i ogladam nasze stare zdjecia. Czasami wybucham smiechem, czasami zamyslam sie. I bardzo sie ciesze, ze ja te zdjecia mam.