torsdag 15 december 2005

Sviken själ



Igår skrev jag inget, fotade inget heller. Somnade tidigt, blev väckt vid midnatt av att telefonen ringde. Helt yr i skallen tänkte jag "Vad? till jobbet? redan?". Men sedan blev det klart för mig att det var min telefon som ringde, inte väckarklockan.
Det finns människor som har en otrolig förmåga att konstant svika andra. Till sist orkar jag knappt lyssna till deras tomma ord. Men som tur finns det människor som har ett öppet hjärta, som finns där man faller ner. Och ju fler tomma ord och brutna löften har man hört desto oftare faller man ner. Så åt helevete med jordens alla svikare! Ja, nu känns det bättre.
Wczoraj nic nie napisalam, nie zrobilam zadnych zdjec. Zasnelam wczesnie i obudzil mnie dzwonek telefonu. "Co? Do pracy? Juz?". W koncu do mnie dotarlo, ze to telefon a nie budzik.
Siedze sobie sama, popalam i sie mazgaje. Boze moj, czasami mnie taki jakis pusty smutek nachodzi. I tak mi sie wtedy chlac chce.

Inga kommentarer: