Saker som blev och inte blev

Sammetsväskan från Noa Noa har jag bevakat hårt. På Tradera. Den är så fin och precis i min smak, den där väskan. Men när priset för den gick upp till 400 kronor då visste jag att den aldrig skulle bli min. Jag har redan en dyr handväska och hur jag än önskar mig då kan jag inte spotta ut så många hundralappar på ytterligare en. Inte nu när julen knackar på och julklappar väntar på att bli köpta.

Tyget däremot, tyget blev mitt. Ser ni att det är Hans och Greta på det? Först tänkte jag använda tyget till en sagopåse med just Hans och Greta men jag tror att jag behåller det själv. Och syr en kudde som får ligga i soffan. För det är väl mer än lämpligt för en sagoälskare att ha en sagokudde tycker jag.

Bilderna kommer från Tradera

Ljus, eller brist på det.

Dags att tända det första ljuset... Om man har något ljus att tända så att säga. Jag har inte ens hunnit plocka fram ljusstaken. Andra bloggare har varit flitiga men hemma hos mig känns julen lika långt borta som midsommar. Man kan dock alltid njuta av att andra lyser upp ens tillvaro. Eller något sådant...

Julmarknad

Quiet Lady Quetta

Vår kära Nosan fyller 9 år idag! Och fyller man år då ska man ha tårta också tycker jag. Hon är så fin, våran hund. Så snäll och försiktig som hon är... Jag hoppas så innerligt på att vi får fira många födelsedagar till med henne.

Valpen

Vi har hälsat på en bullmastiffsvalp och hennes matte. Det finns nog inget sötare än små, skrynkliga, spralliga valpar. Det finns nog inget svårare att fotografera heller. Valpen var i ständig rörelse. Upp och ner, skutta och hoppa. Hela tiden. Hunden Leon blev förvånad att någon hade mer energi än han själv. Och Nosan tyckte att det där med valpar var absolut överreklamerat.

Runt blixtlåset

- Jag behöver en nål och en svart tråd - sa min 16-årige son och la fram sina byxor på sybordet.

- Du har allt på hyllan - mumlade jag genom axeln. Jag var i full fart med att vinna en auktion på Tradera. Som jag inte vann.

- Jag vill sy runt blixtlåset - förklarade sonen.

- Ja, försök.

- Vadå försök??? Nästa gång när du inte kan starta DVDn ska jag också säga försök? - sonen var klart besviken. Jag började försvara mig.

- Men du sa ju att DU behöver nål och tråd. Att DU vill sy runt blixtlåset.

- Men mamma, jag menar ju att du ska sy. Du vet ju!

Leksaker

Jag besökte den enda leksaksaffären som finns i stan och ramlade baklänges. Leksaker är nämligen dyrare än sprit. Ett simpelt gosedjur kostar så pass mycket att man får klia sig i huvudet och fundera om man ska leva på ris och vatten resten av veckan. Samma sak gäller barnböcker. De är betydligt dyrare än böcker för vuxna. Jag tror inte att barnboksförfattare får större royalty än deckardrottningar, snarare tvärtom. Är tryckkostnaden högre? Eller vad beror det på? Någon som vet? För jag börjar tro att många vill sko sig genom att använda barns stålvilja och de vuxnas svårighet att stå emot den. En vuxen kan avstå att köpa något till sig själv för att... Men det är svårare att neka barn.

På bilden ser ni en del av min docksamling. För jag är en nördig docksamlare ska ni veta. Alla mina dockor är fyndade på diverse loppisar.

På tal om testosteron...

En polsk låt. Som jag gillar.

Hon som sjunger heter Kayah. Enligt mig är hon enormt vacker.

Jag anklagar dig för floder av tårar
Ensamhet
Förräderi och vrede

Testosteron...

Ungefär så går refrängen.

Testosteron-söndag

Idag har Dawid och Magnus varit väldigt grabbiga. De har tagit över altanen och mekat med Dawids moped. Ord som förgasare, variator och tändstift har flugit tätt i luften. Doften av bensin och andra smörjor trängde sig in i vardagsrummet. Fast det är inte alls illa att ha två supermän i huset. Förutom att laga mopeden kan de bära ut spindlar. Det har varit så pass milt väder de sista dagarna att spindlarna får fnatt och tror att det är vår. Konstigt nog korsar dem alltid mina vägar. Men som sagt, har man supermän så har man.

Sol, puss och svanar.

Smena

På Tradera har jag hittat en likadan kamera som jag hade när jag var liten. Smena 8M. Jag fick den i julklapp och var överlycklig. En egen kamera... Jag funderar på att köpa den. Som julklapp till mig själv.

Stamkund

Jag har blivit stammis i min allra bästaste butik i stan. Det är en sådan pytteliten butik, inklämd mellan barer och stora affärskedjor. Jag brukar besöka den ofta och växlar alltid några ord med ägarinnan. För några dagar sedan var jag där igen. Jag frågade efter en sagobok men den hade hon inte.

- Men vänta lite - sa hon - jag kanske har något annat som intresserar dig. Hon försvann bakom skynket och kom tillbaka med tre påsar fyllda med krimskrams. Du kanske har användning för det.

Jag vände på påsarna och rynkade på näsan. Ja, kanske, men jag tror inte det. Hm, hm. Mycket krismkrams men inte så användbart för mig. Undra hur mycket jag måste betala för dessa påsar. Hm, hm.

- Du får dem - sa agärinnan som om hon läste i mina tankar.

- Verkligen? Menar du det?

- Ja, du har ändå handlat hos mig så mycket.

Imorgon ska jag besöka en loppis. Där är jag också stammis men ingen är nog medveten om det. Jag försvinner i mängden, bland hundratals andra besökare.

Hopp

Mitt syrénträd har tappat nästan alla löv. Om ett par veckor står det antagligen helt naket. Men om man kommer lite närmare då upptäcker man att trädet laddar upp för våren. Och det ger hopp.

Vi går också igenom våra inre vintrar, vi tappar alla löv och ser vissna ut ibland. Men precis som syrénträdet har vi en förmåga att ta oss igenom det. Och det ger också hopp.

Väckarklockan och jag

Jag vaknade mitt i natten med en obehaglig känsla att något var fel med vår väckarklocka. Halvvaken staplade jag mig fram till klockan och började pilla med knappar. Jag minns att jag ville ställa om väckningen och jag minns att till slut ändrade jag på alla möjliga siffror på displayen. Jag började pilla ännu mer för att återställa allt tidigare pillande. Till slut gav jag upp och la mig tillbaka. Sedan somnade jag sött.

Kaos på morgonen var ett oundvikligt faktum. Ingen väckarklocka ringde, Magnus gick upp en timme senare än han borde. Till råga på allt visade klockan en helt absurd tid. Som tur var så vaknade sonen som han skulle. Helt av sig själv! Hur han lyckades förblir en gåta. Han väckte sin syster och dukade fram frukosten. Först mitt på dagen började jag minnas att jag pillade. Tills dess hade jag blankt förnekat all möjlig beblandning med väckarklockan. Jobbigt läge.

***

Det livslånga projektet att virka ett lapptäcke fortsätter. Nu är det bara 20 rutor som fattas.

Sagopåsar

Idéen om en sagoverkstad har jag burit länge inom mig. Jag tror inte att under de senaste 4 - 5 åren har det gått en enda dag utan att jag har tänkt på den. Det känns som en lång tidsperiod. Fast nu har jag bestämt mig för att inte enbart tänka på Sagoverkstad utan även göra något praktiskt. Något som förenar min stora kärlek till sagor, loppisar och pyssel.

Mina händer darrar och mitt hjärta klappar som en tok ska ni veta. För jag har lämnat den trygga fasaden av tankar och öppnat en blogg där jag kommer att lägga ut sagomaterial till salu. Sagopåsar, handdockor och annat som man inte kan leva utan. Ni är jättevälkomna att ta en titt på Sagoverkstaden. Men glöm inte att den går fortfarande i blöjor :) Och så klart, jag kommer att blogga i Anna Stilla - bloggen som vanligt.

Så gott!

Trattkantarellsoppa, älggryta och brylépudding... Vi har ätit middag hos mina svärföräldrar. Att äta middag är en alldeles för torr formulering. Jag borde ha skrivit att jag var i den kulinariska himlen istället. Jag har ätit så mycket att jag bokstavligen rullar nu, jag kommer nog att vara mätt i minst en vecka.

Jag satte mig i svärfarens sköna läsfåtölj och tittade på familjen runt omrking mig. De diskuterade livets väsentligheter och oväsentligheter. De skrattade. Och så kom jag på att tänka att samhörighet och god mat är grunden till glädjen.

Om jag inte vore...

Det här måste jag berätta om i bloggen har jag tänkt många gånger idag.

Att jag har gjort ett fynd på Röda Korset. Ett par böcker som jag hittade i en hög med böcker som ännu var ej prismärkta och därför var dem inte till salu. Men jag tittade på personalen med den snällaste blicken jag kunde och fick böckerna med mig hem i alla fall.

Att jag har promenerat idag. Mycket och länge. Nu är mina ben helt stela men jag har fått överskott av endorfiner. Och det är faktiskt första gången på väldigt länge.

Och att jag varit med och bedömt några bilder som en fotoklubb har skickat till oss. Att bedöma andras bilder och motivera sina val är svårt. Det räcker inte med att säga att jag gillar den och den bilden. Men varför? Vad är det som gör bilden så speciell just för mig? Att sedan skriva ner sin motivering och komma med konstruktiv kritik är höjden av det svåra. Jag tyckte synd om de stackarna som fick sista placering. Det är därför jag undviker att någon annan ska bedöma mig. För att jag är rädd för att komma sist. För mig skulle det innebära en mental undergång. Hellre fotograferar jag av hjärtats lust och gör massor med fel än att jag låter ett annat öga döda den lusten.

Allt sådant tänkte jag berätta för Er om jag inte vore så ofantligt trött som jag är just nu...

Naturlig julstämning

Kottar, äpplen och torra eklöv... Naturens egna julskyltning. Nu är det bara vit, fluffig snö som fattas. Den kan jag vänta några veckor till på.

Den lömska fjällrödingen

Jag deppar och jag gör det intensivt.

På Tradera fanns det en kjol som jag absolut ville ha. Jag var beredd att betala vad som krävdes för att få kjolen hem. Jag skrev en lapp: datorn kl 16.30 och la lappen där jag skulle se den hela tiden. Ingenting skulle komma mellan mig och kjolen. Jag var klar för att strida. Till sista bloddroppen! Med alla medel, även de makabra.

Men en sak kunde jag inte förutse. Att jag skulle köpa färsk fjällröding. Berusad av dess otroligt goda smak glömde jag bort tid och rum. Och nu är kjolen såld. För väldigt lite pengar dessutom.

Så jag deppar.

Akta er för fjällrödingen goda vänner!

Oväntat och rart

Magnus kom hem med händerna bakom ryggen. Spännande, en överraskning! Överraskningen var inslagen i julpapper. Det var tydligen det enda pappret som fanns i affären. Så mer eller mindre har jag fått årets första julklapp :)

- Egentligen ville jag köpa ett sådant puder som har gått sönder - Magnus syftade på mitt transparenta puder som jag har tappat ner i handfatet. Men det fanns så många olika puder att jag inte visste vad jag skulle ta - fortsatte han. Så jag har fått en håltång som jag har saknat länge. Det är roligt med presenter, speciellt de oväntade.

Konsten att vara lat

Jag hade några viktiga brev att posta. En kväll gick jag till brevlådan och upptäckte att den var full. Man kunde stoppa händerna i inkastet och plocka fram andras brev. Det gjorde jag så klart inte utan knölade in mina egna. Nu låg dem överst. Jag var rädd för att någon skulle ta ut dem. Det kunde kosta mig en förmågenhet ska ni veta. Men jag var alldeles för lat för att gå den långa vägen till nästa brevlåda. I över en vecka har jag väntat på en bekräftelse att breven kom fram. Oj vad jag förbannade min lathet. Idag är min oro över, breven kom dit de skulle. I Polen brukar man säga att den dumme har alltid tur. Det stämmer nog på mig i det här fallet.

En gammal bild till...

... och sedan får det vara nog. Det är faktiskt jag på bilden, för ca 5 år sedan. Då var mitt liv fyllt av dockteater och sagor. En del av det finns kvar inom mig. Slumrande och snarkande men det finns.

Lastpall = soffbord

Under den stora filröjningen hittade jag några bilder från mitt förra hem. Bland annat bilden på mitt soffbord. Bordet är egentligen en lastpall som jag hittade vid någon vägkant. Lastpallen slipades, målades och jag satte på ganska stora hjul. Jag fick ofta frågor om bordet inte var en aning för lågt. Om man tänker äta flotta middagar vid sitt soffbord så var det absolut för lågt. Men om man slänger runt omkring sig böcker, tidningar och mackor då är det det perfekta bordet man kan ha. Dessutom har jag en vana att slänga mina ben upp på bordet och lastpallen hade den optimala höjden för just det ändamålet. Ser ni korgen vid bordets kortsida? Det var en tidningskorg. Som sagt, tidningar och allt annat bildade stora högar uppe på bordet. När högarna blev till besvär så swish, allt hamnade i korgen och bordet fick se lite dagsljus. Fiffigt va?

Livet runt bäcken nr 8

Om ni bara visste hur motigt det kändes att gå till bäcken för att ta månadsbilden. Jag hade till och med funderat på att avsluta projektet. Ingen skulle märka något, tänkte jag. För det är bara jag själv som tvingar mig till att gå och ta mina månadsbilder. Jag klurade och klurade. Jag la nog mer energi på att hitta på ursäkter till varför jag skulle låta bli att gå och fota än promenaden till bäcken krävde. Men till slut lyckades jag med att övervinna mig själv och traskade iväg. Nu är det bara fyra månader kvar :)

Back up

Äntligen är jag klar med min back up. Jag har hundratals bilder och lika många texter som har svävat bland våra hårddiskar och mina USB-minnen. Magnus har tjatat på mig att jag borde säkerhetskopiera sådant jag är rädd om. Jag ska, mumlade jag och i samma sekund förträngde jag allt som har med säkerhet att göra.

Tills nu.

Medan familjen sover har jag suttit här och organiserat alla dokument. Tydliga mappar och ännu tydligare undermappar. Passande filnamn till allt. Jag är duktig som få. Ja, ja... Eftersom familjen sover och jag kan inte skryta för dem så skryter jag i bloggen.

Att städa har sina fördelar. Man hittar saker man trodde man tappade för gott. Jag har hittat en del av mina egna texter som jag skrev för länge sedan. Det här skrev jag för ca 9 år sedan:

Ryktet att jag blev nykär spred sig lika fort som ryktet att jag har blivit en haj på datorer, speciellt bland mina arbetskolleger. Ja, villkor att bli klassad som datahaj var inte så stort. Det räckte med att jag kunde sätta på datorn och jag blev omedelbart hyllad för mina tekniska bedrifter. Mina kolleger kunde inte ens hitta strömknappen så jag var kallad varje gång ngn blev tvungen att starta datorn. Ansvaret att sköta kontakter med våra IT-supporter tilldelades mig och snart fick jag smaka på vad det innebär.

Våran support hette Robban och egentligen var han ingen utbildad IT-tekniker utan hans tjänst var ett resultat av en omorganisation. Så han var bitter för att han förlorade sin gamla tjänst och lät den bitterheten komma över alla som ringde honom. Så jag undvek att söka Robban i onödan.

Men så hände det oundvikliga till slut. Jag blev tvungen att trycka ut några papper som skulle finnas bland våra databaser. Inte ens idag vet jag vad en databas är för ngt så med darrande händer slog jag Robbans nummer och förklarade för honom vad jag ville. Han började prata ett obegripligt språk, försökte navigera mig bland konstiga kommandon. Jag kallsvettades… Jag antog att Robban kände lukten av min okunnighet för han blev jättearg och fräste.

- Låt mig prata med ngn som kan det – begärde han.

Vad tror typen egentligen? Skulle JAG ringa HONOM om ngn annan i huset kunde fixa det istället? Vilka höga tankar han hade om sig själv.

- Det är bara jag som kan starta datorn – sa jag stolt.

Robban blev ännu argare och slängde på luren. Jag satt länge och stirrade på den jag höll i handen. Blev folk goa eller är det jag som har blivit helt tokig? Några timmar senare öppnade jag mina jobbmail och hittade ett från vår IT-support. Han skickade med en länk. Jag klickade på den och databasen uppenbarade sig för mig. Nu kunde jag skriva ut de efterlängtade blanketterna. Samtidigt som jag kände en otrolig ilska. Behövde han vara så otrevlig och spydig?

Pling pling

Jag har köpt ett änglaspel. Ni vet, ett sådant som snurrar och plingar när ljusen brinner. Jag har testat spelet hemma och lyssnat förtjust till plingandet. Men det är lite som att lyssna på julsånger i november. För tidigt, alldeles för tidigt. I november ska vi oja oss över rusk, regn, kyla, korta dagar och frusna fötter. Först i december kan man lyssna på pling pling och på Stilla natt. Och varför? Det är enkelt. För att ha något fint att se fram emot när novemberdiset lägger sig över våra skuldror.