Arbetarhänder

Det finns en sadistisk bekräftelse i den tröttheten som mot kvällen lägger sig på mina axlar. Att jag har jobbat hårt. Inte bara tagit mig igenom arbetsdagen utan verkligen lyft och räknat. Skrattat och tänkt massor. För när jag skickar iväg små, rara bebissockor då tänker jag på bebisar som ska bära dem. Jag tänker på de små, nyfödda fötter. Och på föräldrar som smeker dessa fotingar och förundras över hur vackra och mjuka dem är. När jag skickar iväg vackra festklänningar då tänker jag på tjejer som ska göra sig fina inför sina kvällar. Sedan, när dagen är slut, då kan jag knappt hålla mig vaken av all trötthet. Men jag tänker jisses, vilken bra dag det har varit.