Å-festen i Eskilstuna. Antagligen den värsta fyllefesten på hela året. Ljudet av den förs över vatten och åkrar och tränger sig in i mitt hem. Jag hör sirener vråla genom gatorna och får hemska bilder i mitt huvud. Blod, blåslagna ansikten, utslagna tänder. Där, någonstans i vimlet, har jag min son. Jag kan honom. Jag vet att han själv inte hittar på dumheter. Han är inte den sorten liksom. Men är man där saker händer då kan man råka illa ut. Jag försöker dämpa min oro, borstar tänderna, går och lägger mig. Sover oroligt ett par timmar och vaknar av känslan att han inte har kommit hem än. Det känns på luften, på stämningen att han fortfarande är borta. Sjätte sinnet, kanske? Modershjärtat? Jag går upp och ringer hans mobil. Som värsta hönsmamma. Han svarar inte. De bilderna som jag tidigare hade i huvudet blir till naiva vyer i jamföresle med de som jag får i den sekunden då jag lägger på luren. Nästa sekunden ringer han tillbaka. Allt är bra med honom, han ska hem snart, oroa dig inte mamma. Jag känner en viss lättnad. Andas ut kan jag göra först när han kliver över tröskeln och är i säkerhet. Hos mig.
4 kommentarer:
Visst är det svårt att vara orolig , själv är jag uppvuxen med en VÄLDIGT orolig mamma (på en tid utan mobil ;) ) och har med mina egna barn ansträngt mig för att inte vara likadan. Men det finns gånger då det har varit svårt att låta bli. Nu är alla barnen (utom ett) myndiga , trots det kan det ibland vara svårt att låta bli att vara orolig .. wiesz , jag tror att det aldrig går över. Hoppas att du är frisk nu :) och har haft en skön helg / Kram
Wiem :)))
Sonen blir myndig om fem månader, han är skötsam och umgås med likadana kompisar. Han har aldrig svikit den tilliten jag har till honom eller missbrukat den friheten han har. Jag ringer väldigt sällan barnens mobiler för att kolla var de är osv. Men ibland är det svårt att låta bli, som inatt. Det är nog kärlekens baksidor, att oroa sig för vad som kan hända den man älskar.
Förkylningen är på väg att försvinna ur min kropp men den är elak den. Den försvinner inte spårlöst utan lämnar ett praktfullt munsår mitt i ansiktet på mig :)
Kram!
Min äldsta har fyllt 18 i sommar och plötsligt är han ute på klubb i sommarnatten och kommer hem vid tre-fyra... Ruggigt, ruggigt och mina tankar far iväg i tangentens riktning och jag tror i den stunden på allvar att jag aldrig kommer att få se honom mer. Det är en sjukt kraftfull känsla, men som du säger är det ju en sida av kärleken... Han är hittills så skötsam man kan begära och messar när han är på väg hem och så vidare. Men ändå. Kram!
Ja, precis så är det... Känslorna väller upp och skapar ångest och de mest otäcka bilder. Vi vill ju dem bara väl, medan de vill klara sig själva...
Skicka en kommentar