Eldsläckerskan

En del människor tänder tusen eldar i ens hjärta.

Andra kväver den allra minsta lågan av mänsklig värme.

När jag stämplade ut från mitt jobb var jag en lycklig människa. Det var min korta dag och jag hade några ärenden på stan. Med vingar runt anklarna cyklade jag hela den långa vägen till centrum. Där, bredvid en parkbänk, parkerade jag min cykel. På bänken satt det två kvinnor. Den ena kvinnan vände sig mot mig och sa med den suraste rösten jag hade hört:

- Men du, du får inte cykla på min tröja!

Hennes tröja hängde ner från bänken och jag lyckades nudda den med  framhjulet när jag låste cykeln. Hela situationen blev så grotesk och min haka föll ner till marken.

- Förlåt mig.

- Du får väl akta dig - väste kvinnan.

Men då, då hörde jag Roger Pontares röst sjunga i skallen på mig!

...och ingen trampar på mitt namn...

Jag fick nog. Jag bad ju om ursäkt även om jag inte kunde direkt se

att jag hade kört på kvinnans tröja.

- Du får väl hålla dina saker lite närmare dig - svarade jag - att lägga beslag på halva torget är inte ok!

- Måste du parkera just här?

-Ja, det måste jag.

Kvinnan vände sig mot sitt sällskap och började prata om mig.

- Såg du, hon bara körde på min tröja - upprepade hon gång på gång.

Då brast det hos mig. Med det sista lugnet jag kunde skrapa i själen sa jag:

- Det är synd att du är en sådan sur människa mitt i den fina sommaren.

Verkligen synd.

Och det blev tyst på bänken. Jag vände på klacken och gick.

Av hela mitt hjärta hoppas jag att jag aldrig kommer att bli en sådan sur och bitter ragata.