För några år sedan var jag väldigt smal. Jag vägde 54 kg (och jag är 172 cm lång) och drog storlek 34. Läkaren på Sahlgrenska i Göteborg tittade på mig och sa att jag borde äta upp mig. Och det gjorde jag. Hela 20 kg. Folk brukar säga att det inte märks så mycket för jag är så lång och att lite rumpa klär mig. Fast jag har en helt annan uppfattning om saken. Jag märker det väldigt tydligt för jag kan inte använda de kläderna jag tycker om. Förut gick jag ofta klädd i tajta jeans och en figurnära kavaj. Jag tyckte om vita skjortor och tygskor. Sköna kontraster. Jag går fortfarande i jeans men de känns otroligt obekväma på den rumpan som klär mig så. Så numera hasar jag runt i mjukisbrallor och tröjor som liknar tält. Men det är inte bara vikten som har ändrat min klädstil. Det är även själva livet. Man har inte på sig en vit skjorta när man går runt i skogen. Liksom. Sedan några dagar tillbaka har jag verkligen saknat en kavaj och fixade naglar. Jag tittar på mina arbetarhänder och suckar djupt. Mitt hår hänger i en slarvig hästsvans och ögonbrynen orkar jag inte ens bry mig om. Kära nån vad jag saknar mitt bättre jag.
2 kommentarer:
Det skulle nog se lite konstigt ut om du gick i vit skjorta och fin kavaj ute i skogen...:-)
Tror även att man blir bekvämare när man blir äldre och vill inte mer praktiska kläder på sig, som sitter bekvämt. Men visst kan man sakna tiden när man var smal och allt passade fint, vad man än satte på sig.
Jag hörde samma sak av en läkare när jag också vägde 54 kg (är 168 cm lång) och jag åt upp mig då till strax över 60 kg som jag lyckades hålla i många år. Men nu har sjukdom fått mina kilon att öka rejält och jag drömmer inte längre om att komma ner till den vikten. Innan jag blev sjuk så vägde jag strax över 70 kg och har sparat ett par byxor från den tiden, som var så snygga. Har även sparat en jeanskavaj som är så snygg, så jag hoppas jag någon gång kommer i den igen.
Jag är också 1.72. Själv har jag "bekymret" att jag lätt går ner i vikt just nu pga stress. Tyvärr går jag inte ner snyggt och klädsamt utan får ett urholkat och slitet utséende ;) När jag var i tonåren var jag rätt mullig och då var man inte heller nöjd. Blir man det någonsin?
Skicka en kommentar