Jag har plötsligt blivit äldre, mycket äldre. Idag har det yngsta barnet lämnat grundskolan bakom sig. Bara tanken på att bägge barnen är liksom i gymnasieåldern gör att jag ser skrynkligare ut än jag egentligen är. Det som förvånar mig mest att jag inte känner att jag åldras. Jag ser förstås hur tiden lämnar sina spår. Grått hår, alltmer djupare rynkor runt ögonen, slitna händer. Men det är bara ytan. Mitt inre jag är befriat från ålder. Jag är precis samma person som jag var för 20 år sedan. Mer erfaren, något klokare (förhoppningsvis men inte säkert) men helt ålderslös. Det är först när jag tittar på barnen som jag inser att åren faktiskt går.
Och med varje år som går så älskar jag livet ännu mer.
2 kommentarer:
Villa kloka ord! Jag känner precis igen mig. Och vilke fin bild!
Det är genom barnen man upptäcker att åren går så otroligt fort. Känner igen känslan av att vara lika ung på insidan, men förhoppningsvis lite klokare. Och även att uppskatta livet mer för varje år, så av den anledningen är det en fröjd att bli äldre.
Skicka en kommentar