Lev vidare och lev härligt

Häromkvällen kom min snart 16 - åriga dotter hem och berättade om en kompis vars mamma har nyligen dött i cancer. Sara sa att det är den värsta åldern för att förlora sina föräldrar. För när man är liten då fattar man inte riktigt vad som har hänt och när man är stor då klarar man sig själv. Men när man är 16 då behöver man sina föräldrar som mest. Det var stora ord som kom ur munnen på min rebell som för det mesta tror att hon är okrossbar. 

Jag har inga tankar på att dö men jag kan inte garantera Sara att jag ska leva länge. Jag vill leva länge. Även om livet är så motigt ibland så älskar jag det. Jag vill följa mina barn så länge det bara går. När man är 20 år då är döden, för det mesta iaf, något väldigt främmande. Något som gamla, skrynkliga, glömska människor drabbas av. Men när man är mitt i livet då börjar döden blir mer påtaglig. Man har helt enkelt fått smak på livet, man vet vad man har att förlora. Samtidigt är man medveten (oftast i alla fall) om hur man har hunnit slita på sin kropp och fördärvat den med väldigt osunda vanor. Den orkar inte alltid med som den gjorde för 20 år sedan.

Sara sa att hon inte skulle klara av om jag dog. Hon skulle då strunta i sitt eget liv och inte bry sig om något alls. Men mitt liv, speciellt efter döden, har en mening bara om barnas liv är meningsfullt. Det är som en stafettävling. När jag dör då lämnar jag stafetten över till barnen och deras uppgift är att springa vidare med den. När barnen lever ett bra liv då har min tid här på jorden fyllt sitt syfte. Genom att leva ett bra liv kan dem hedra mig. Så snälla, snälla mitt lilla hjärtegryn, lev vidare och lev härligt.  Det sa jag till Sara och hon nickade instämmande. 

Sedan drack vi te.