Mest av allt vill jag vara ifred. Jag vill plöja min lilla jordplätt här i livet (en något metaforisk tanke) och vara ifred med min uppgift. Jag vill stänga dörrar som öppnar vägar utåt och inåt mig själv. Som ni förstår så är jag en enstöring. En enstöring med stor social kompetens, konstigt nog. Jag kan faktiskt spela en roll och låtsas vara väldigt social av mig. Den rollen tar dock mer ifrån mig än den ger så jag spelar den ogärna.
Det är svårt att vara en eremit när man egentligen är ett flockdjur. Vår existens är möjlig tack vare ett samspel mellan oss. Att fånga en mamut och sedan släpa den hem var omöjligt om man var ensam. Först när man var fler kunde man förvänta sig en lyckad jakt. En ensam människa i en isgrotta fryser ihjäl. Två människor värmer varandra och håller varandra vid liv. Tills den tredje kommer och räddar dem. Nu är det inte så ofta som jag jagar mamutar eller befinner mig i någon isgrotta men principen är densamma. Ensam kommer jag aldrig att överleva. Tillsammans kommer jag att dra mig undan ännu mer. Livet är väldigt komplicerat och till vilken nytta?
2 kommentarer:
Skrattar och känner igen mig i att vara enstöring med social kompetens. När jag var ung sa jag alltid att jag ville bosätta mig uppe i fjällen och vara eremit. Men jag har istället valt att bo på landet med en stor tomt och kan när jag vill dra mig undan och behöver inte ha kontakt med omvärlden om jag inte vill, för jag har stort behov av egentid.
Läskigt...samma tanke hade jag idag. När jag lullade för mig själv i Brunnsparken....
Anna, nu tjatar jag igen...du måste kolla din mailbox.....jag har skickat ett "brännande" mail :)
Kram från enstöring nr.2
:)
Skicka en kommentar