Jag tillhör inte människor som bara smälter när de får se en bebis. I själva verket tycker jag att bebisar är lite läskiga. Får jag en bebis i knät så får den sitta där men jag sträcker inte ut mina armar för att få hålla i bebisar. Adrian är ett undantag. Den lilla grannkillen har vunnit mitt hjärta. Honom bär jag gärna på, kramar och han får sitta i mitt knä hur mycket han än vill. Och jag tror att den stora kärleken är besvarad. Idag har jag till och med fått en stor, blöt puss. Adrian och hans mamma har hälsat på oss och vi har inlett badsäsongen.
Tjoho!
1 kommentar:
Underbara bilder och jag har full förståelse att du smälter för den här lille killen.
Skicka en kommentar