Ok, här ska det inte hycklas. Sagotanten är en hemsk tant ibland och äter på McDonalds. Inget illa om McDonalds egentligen. Matstället har faktiskt räddat mig många gånger när barnen var små och det bästa de visste var att äta där. Jag glömmer aldrig när jag tänkte inviga barnen i den vuxna världens härligheter. Jag tog med dem till Evas Paley. Jag tänkte att vi skulle köpa några av de enorma muffinsar, sitta ute och spana på folk. Men barnen hade svårt att välja någon muffins i överhuvudtaget. Till sist frågade dem: Kan vi inte äta på McDonalds istället? Visst, det kunde vi.
Ja, men nu är barnen stora och egentligen finns det ingen anledning för mig att ens titta åt McDonalds. Fast jag, trots bättre vetande, äter där med jämna mellanrum. Gärna med en bok i handen. För det är något magiskt med så opersonliga matställen. Där är man själv en icke-person. Man försvinner i mängden, ingen bryr sig om att man sitter där i sin hörna, helt försjunken i sina egna tankar.
Hemma har jag svårt att läsa. Jag blir så distraherad av alla ljud och måsten. Jag kan inte ligga i soffan och läsa om tv är på. Eller om jag vet att tvätten borde tvättas och disken borde diskas. Och så ska man kika till bloggen också. Någon kanske har skrivit en liten, trevlig kommentar... Det enda som funkar är att jag låser mig i sovrummet och läser där. Jag ber familjen att inte störa mig men då tycker familjen att jag är otrevlig. Barnen kommer hem från skolan och måste berätta sitt. Magnus vill också umgås lite med sin osociala sambo. Till och med katten och hunden kräver lite uppmärksamhet. Särskilt katten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar