Nu börjar känslorna lägga sig till ro.
Jag har varit på ett äldreboende och berättat en av mina sagor. Jag hade svårt att bedöma om de äldre tyckte om sagan. De hade så neutrala ansikten. Men när jag plockade fram Prinsen (en av mina handdockor) då mötte jag glitter i ögonen och stora leenden. Prinsen gick fram till var och en och hälsade på. Han fick till och med klappa de äldre på kinderna och på händerna och det tyckte de äldre om.
Jag vet inte hur jag ska förklara det men jag har upplevt något stort. Jag har fått någon att le. Jag är så tacksam för att jag har fått uppleva just den känslan. Det blir kanske fler sagostunder för personalen har tagit mitt telefonnummer och undrat om jag kan komma fler gånger. Och det kan jag absolut!
8 kommentarer:
Det är en härlig känsla att jobba med äldre personer som jag gör, så jag tror jag kan sätta mig in i hur du känner. Synd bara att det är så mycket stress inblandat nuförtiden...Hoppas du får komma ut och läsa på flera ställen!
men vad skönt att det gick bra!
att få se den där glimten är härligt.. sagor och barnvisor har de med sej längst..
kram Monica R
Visst är det en härlig känsla när man kan väcka liv i dessa neutrala ansikten...Jag jobbar med dementa och det är alltid lika underbart när man ser den där glimten och livet i ögonen och ansiktet.
Lycka till med ditt fortsatta sagoberättande//Kram
Kram :))) Det är ju jag Pia. Ibland går det för fort och blir fel :D
Får du betalt?
agneta
Tack så mycket!
Agneta, jag gjorde det helt gratis. Vi måste träffas snart men den här veckan är jag lite upptagen. Kanske ngn gång nästa vecka?
Låter underbart...fortsätt att få folk att le:)kram
Fint Anna! Bra att det gick bra!
Skicka en kommentar