Upp och ner, utan nåd eller undantag. Livet är grymt konsekvent. Just nu är det mera ner än upp och jag kan känna mig rätt så vissen då och då. Men det bor en tapper kämpe i mitt hjärta. Den skakar om mig och ropar "Upp med dig och se framåt!" Ibland vill jag bokstavligen slå den där kämpen på käften. Vadå upp och vaddå framåt? Ser den inte att det är bara svart och någon framåtväg syns inte till?
Men sedan går jag på en rask promenad med två vänner och livet känns genast bättre. Blodet rusar lite snabbare och en liten stig börjar slingra sig i den där svarta sörjan som jag har vadat i hela dagen. Den tappra kämpen hade rätt, alltså...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar