- Var är min snuttis? - frågade William.
- Jag vet inte. Har du inte lämnat den hos Sara? Nej? Kom, då ska vi leta efter din snuttis.
Vi hittade snuttisen under Saras säng. Wille blev så glad. Han tryckte snuttefilten mot näsan och sniffade ett tag. Den luktade nog mamma och pappa. Den luktade trygghet, hem. Det är lite fascinerande hur barn väljer gamla trasor till sina snuttisar. Man kan köpa designade snuttefiltar med blingbling men barn väljer envist sådant som man tror de har hittat bland soporna. En pojke på min gamla förskola hade med sig sin pappas gamla T-shirt. Tröjan var ihjälsnuttad, nästan lite vidrigt snuttad men pojken älskade den. En annan pojke hade sin mammas gamla halsduk. Försvann snuttisarna bland leksaker, madrasser och stövlar då hade vi, personalen, en liten mission impossible. Hitta snuttisen! Ibland önskar jag mig en snuttis själv. Tänk att kunna lägga sig och sniffa på en välbekant doft en stund. Världen runt omkring må rasa men så länge doften skulle smeka mina doftceller, så länge skulle jag vara trygg.
4 kommentarer:
Jag släpade runt en nalle i nästan 12 år, vars ena tass jag ständigt höll under näsan. På senare har jag kommit på mig själv med att gärna sitta med någon tröjärm eller liknande på samma sätt när jag är trött. Påminner om trygghet helt enkelt :-)
Underbar tanke med en "snuttis"...borde kanske skaffa mig en som kan vara bra att ha jobbiga och tunga dagar;känna trygghet och kanske också kärlek ....vem vet;kanske ;)
Jag tror det är det som saknas i mitt liv just nu - en "snuttis" !
Kram
Jeanette
Om sambon är bortrest kan jag snutta på hennes huvudkudde. Det är skönt. :-) Tänk om vi alla skulle gå runt med snuttefiltar och lukta. Lukter/dofter får fram minnen, det är helt klart. Kanske skulle man kunna skapa en helt ny upplevelseindustri? Designade snuttefiltar i speciella affärer där man själv skapar sin favoritdoft. Ett slags "luktotek". Kanske vore något?
Skicka en kommentar