No Poker Face och Pengakungen

No Poker Face bodde där Allting slutade och Ingenting började. I Eskilstuna alltså. Hon försökte alltid att göra rätt för sig. För om hon gjorde något som var fel så syntes det i hennes ansikte på långt håll. Hon betalade skatt. Ja, minsann. Även om hon tyckte att det var en riktig rövarpolitik. Hon höll sig alltid till hastighetsgränserna även om det kliade i gasfoten på henne ibland. Ofta. Ja, ok, alltid. Hon fuskåkte aldrig trots att hon hävdade hit och dit att kollektivtrafiken kostade alldeles för mycket. Så varför gjorde hon allt rätt medan hon egentligen ville göra allt fel? För hon kände Pengakungen.

En gång, och det var faktiskt idag, gick hon till sin favoritaffär för att köpa lite ull. I kassan jobbade hennes favoritkassörska. Kassörskan slog in varor som No Poker Face la på disken och sedan ville hon ha betalt. Men No Poker Face var inte så naiv som kassörskan trodde.

- Är du säker på att jag ska betala 41 kr?

- Ja - svarade kassörskan lite tveksamt och började räkna på nytt tills hon löste mysteriet. En del varor gick nämligen inte igenom kassan. No Poker Face skulle betala 81 kr, inte 41.

No Poker Face betalade allt fint och prydligt och lämnade affären. Kassörskan måste ha undrat hur man kunde vara så korkad som den där kunden som ville betala mer. Men det tydde bara på att hon inte hade bekantat sig med Pengakungen. Det gjorde No Poker Face. Hon visste att Pengakungen älskade balans i sitt Pengarike. Han hade dock sitt eget sätt att bevara den. No Poker Face kunde förstås betala 41 kr istället för 81 kr men då var det säkert att fem minuter senare skulle Pengakungen ingripa och till ex stjäla hennes plånbok. Eller åtminstone lura henne på ICA så att hon betalade minst 100 kr för mycket. Att inte reta upp Pengakungen var det bästa och egentligen enda sättet att behålla sina slantar. Det visste No Poker Face mycket väl. Som sagt, hon var inte så naiv som man kunde tro.