En oändlig historia

När ska det sluta?

Dottern har bett mig att kolla hennes hår för det har kliat. Hon vet vad ett sådant kliande betyder. Hon har fallit offer för de blodtörstiga monster ett antal gånger i sitt liv. Hon känner igen löss. Och visst, hennes onda aningar är helt befogade.

Jag förstår inte hur löss kan få fäste i tider då man är överdrivet hygienisk. Eller ja, jag kan förstå det. Jag är dock väldigt arg för någonstans brister det. Jag förknippar löss med fattigdom och smuts, något min familj inte lider av. Vi har tillgång till varmt vatten, varje barn har sin egen säng och tvål finns i varje badrum. Jag antar att jag är inte ensam om den lyxen. Så varför sprids lössen så fruktansvärt? Någon förälder struntar i att behandla sitt barn. Det är den dystra slutsatsen som jag drar. När jag gick i skolan gjorde skolsköterskan regelbundna kontroller av våra huvuden. Alla barn som blev olyckliga ägare till löss, fick omedelbart gå hem och göra sig av med ohyran. Jag har absolut inget minne av att vi hade många fall av löss. Kanske just tack vore dessa kontroller.

När min dotter gick på förskolan slogs det lösslarmet gång på gång. Jag var så trött på det. Jag behandlade Sara varenda gång och tre veckor senare hade hon krypen igen. Boven i dramat var faktum att berörda föräldrar inte behandlade samtidigt och då spelade det inte så stor roll att Sara blev fri när hennes kompisar gick med djävulen bland hårstråna. Det gick så pass illa att jag fick klippa Saras långa hår för att minska angreppen. Hon sörjde det länge. Jag tyckte att min korthåriga flicka var supersnygg i sin Sinead O´Connor frilla men hon skämdes.

Du klipper inte mitt hår har hon sagt bestämt ikväll medan jag drog med lusskammen. Hon har sparat det länge. J-a löss!