Tonårsmammans bekymmer

Det är inte lätt att vara en tonårsmamma ska jag säga Er. Å en sida vill man skydda sina barn från världens ondska och å andra sida vill man göra barnen glada. Den ekvationen går inte alls ihop. Nu i helgen super Eskilstuna ihjäl sig. Det är dags för Å-festen. Förutom olika uppträdanden, tivoli och andra skojigheter är det en allmän fylla som gäller. Och med fyllan kommer brottslighet och utsatthet.

Min Sara är i en sådan ålder då hon inte längre är något barn som tycker att ett karusellåk mitt på dagen duger. Men inte heller tillräckligt stor för att kunna ta ett åk vid midnatt. Det är min åsikt, inte hennes. För i hennes ögon är hon både stor, erfaren och vet allt bäst. Hon är alltså 14 år. Så jag har försökt hitta en punkt på vägen där vi kan mötas. Jag sa att jag kommer att plocka upp henne vid 21.30 så att hon kan vara på festen ganska länge men slippa ta sig hem själv bland alla berusade bråkstakar. Ingen av oss är riktigt nöjd med mitt beslut. Sara tycker att det är på tok för tidigt och jag tycker att det är, trots allt, på tok för sent.

Det känns hemskt att sätta sådana gränser. Det känns som en kniv i hjärtat att se min dotter ledsen och besviken på mig. Samtidigt vet jag att det är för hennes bästa fast det förstår hon inte. Möjligen kommer hon att fatta det när hennes egna dotter vill gå på Å-festen. Att vara en tonårsförälder är det det mest otackammaste skede i föräldralivet.