När man inte vet vem man är då kan man kalla det för taskigt läge. Hur ska man då vara sig själv när man hela tiden upplever att man spelar en roll. Man försöker anpassa sig till olika livssituationer, olika människor och deras förväntningar. Till slut har man anpassat sig så pass mycket att man inte vet längre vad som är vad. Eller ska det kanske vara så här? Att man bestämmer sig att för att spela en viss roll och så kör man hårt på det?
Jag tappade mycket av min identitiet efter att jag hade sagt upp mig från mitt arbete. Jag var en duktig och kreativ pedagog. Det visste jag och det gav mig styrka. Jag utvecklades. Sedan sa jag upp mig i hoppet om att jag skulle kunna starta egen verksamhet. Men det blev inte som jag hade tänkt mig, orken och engagemanget tog sina väskor och åkte på väldigt lång semester. Efter ett tag började frågor som är det verkligen det jag vill? Vill jag verkligen driva min sagoverkstad? Vill jag verkligen skriva den där berömda romanen? Vill jag verkligen vara den jag trodde att jag ville vara? Utan orken och engagemanget kom tvekan oftare och oftare på besök.
Idag tittar jag på mig själv i spegel och frågar mig vem jag egentligen är. Vad vill jag göra när jag blir stor? Det är kanske för sent att tänka sådana frågor? Men jag kan inte låta bli. Det känns att livet är som en buss. Dörrarna öppnas och visa kliver på med andra stiger av. Jag minns inte om jag var den som steg på eller klev av men jag har i alla fall fått min fot i kläm mellan dörrarna. De stängdes innan jag hann med. Och nu åker den där bussen och släpar mig bakom sig. Jag följer med men utan någon egen vilja. Jag bara hänger där och låter bussen slänga mig hit och dit.
Det sägs att man inte kan stoppa folk i olika fack, att man inte kan sätta etiketter på människor men tro mig... Jag vill bli stoppad i ett fack men! Men jag vill få välja facket själv. Faktiskt. Och etiketten som ska sättas på mig vill jag också designa själv.
Jag önskar att jag kunde hyra en stuga på en liten öde ö och tillbringa där ett år. Utan varken internet, telefon eller tv. Utan några som helst intryck utifrån. En form av retreat. För att förstå vem jag är. Så där på riktigt.
10 kommentarer:
Jag känner igen mig mycket i ditt inlägg men hoppas innerligt att det aldrig ska vara försent att göra sådana frågeställningar.
Du skriver att du utvecklades i ditt förra yrke. Tvärtom tror jag att det är nu du utvecklas, eftersom det är nu du ifrågasätter och söker. Det känns bara inte så när man är mitt upp i det.
Det är farligt att bli sitt yrke, då tappar man allt när man slutar. Vi borde bli duktigare på att uppskatta den vi är, istället för vad vi presterar.
Orken och engagemanget som försvann, var det kanske i själva verket rädslan för det nya?
Om du vill skriva en roman, vet du egentligen inte förrän du prövat. Var det inte kul, så behöver man ju inte göra det igen. Men det är inte kul att bli 80, och sitta och ångra det man INTE gjorde.
Åk efter orken (och modet), låt dem inte slippa undan! Testa dig fram, man kanske tar fel tåg ett par gånger, men till slut kommer man på rätt! Bry dig inte om hur du tror att andra vill att du ska vara, var den DU vill vara!
Kram, Maria
Åh, jag känner igen mig i dina tankar... och jag hoppas att jag ska ha likadana tankar om 20 år... fast kanske nya drömmar då (helst vill jag att några av de jag har nu ska ha gått i uppfyllelse).
Jag tror att det är de där funderingarna som gör att man lever. Det finns alltför många människor som redan när de börjar närma sig medelåldern tror att "det är försent". Fel. Men tänker man så, så blir det ju så. Tänker man att det finns möjligheter, så gör det det.
Min mamma har precis blivit uppsagd från sitt jobb vid en ålder på 54. Och istället för att deppa ihop har hon bestämt sig för att se det som en möjlighet, en chans, att göra något annat i livet. Och hon har bestämt sig för att ta ett sabbatsår istället för att söka nytt jobb direkt. Det gör mig så glad och jag tror att det är en viktig nystart för henne.
Hoppas att du kan få en nystart du också, för jag tror att du har en sådan potential!
Det där med att hitta sin identitet är inte lätt. Kanske det ibland är lika mycket frågan om vem man vill vara, som frågan om vem man är?
Jag tänker att man åtminstone kan laborera med tanken; man blir den man vill vara...fast inte på en gång. Det egna jaget är inte bara något statiskt givet, det skapas av dig själv i samspel med din omgivning.
En utveckling. Som ett pussel...den här biten trivs jag med men den där biten ratar jag.
Rätt vad det är har jag fått ett sammanhängande sjok som jag kan bygga vidare på ...osv.
Lycka till!
Mycket viktiga tankar du delger oss! Det är inte alltid man gör rätt val och det är väl tur, för hur hade livet sett ut om det bara blivit som man velat. Fast du kanske har gjort rätt val men du inte vet om det riktigt än, det kan ta tid att landa! Du ska se att det ordnar sig! Jag hejar i alla fall på dig och hoppas och tror att du snart finner vilken stig du vill gå på, eller kanske rent av vilken buss du vill åka med. Allt tar sin tid, som Alfons Åberg sa! Kram!!
Tack så mycket för era kloka och uppmuntrande ord. Det finns så mycket vänlig styrka ute i cybervärlden, det är jag tacksam för!
Kram
Anna
Jag tror att alla hamnar i den situationen när man funderar över vad man vill, vem man är osv. Åtminstone tror jag att kreativa personer gör det, man strävar hela tiden efter något - men vad? Jag tror att det är nyttigt, vi utvecklas och skapar och vidgar våra vyer. Det är så många som inte gör det, som trampar runt i det invanda. "Nog finns det mål och mening i vår färd -men det är vägen, som är mödan värd" (Karin Boye) Kram!
Kära Anna!
Så kloka tankar och väl formulerade som alltid. Du har en stor gåva och talang när det gäller att uttrycka dig och jag hoppas du skriver den där boken....och illusterar den med dina underbara bilder.... Ta en dag i taget! Alla beslut måste inte komma bums. Eller som min kloka vän Sven sade strax innan han dog " det svåra måste man ta ett litet steg i taget" och det är svårt att hitta sig själv och därför bör man skynda långsamt. Tids nog kommer det till dig....på ett eller annats sätt!
Kramar till dig min kära bloggvän!
Jeanette
Du får låna min stuga ute i skärgården. Där finns bara stenar, måsar och sälar. Helt underbart!
Så kloka tankar både från dig och alla andra. Inte blir man för gammal för att undra vad man ska göra när man blir stor! jag hoppas att jag aldrig slutar fråga mig det :)
Men jag funderade också på det sista stycket. Vad hindrar dig?
Vi har en tavala hemma där det står "ambivalence can ruin your life". Jag försöker tänka på det ibland. Det var också någon som sa att alla val vi gör är bra (för de görs efter våra förutsättningar just då), utom de som görs av feghet. Det tror jag på.
Hittade just hit till din fina blogg och njuter av alla vackra bilder.
Skicka en kommentar