Solpojken
Lisa har frågat mig om jag kan visa några av mina dockor. Så klart! De har legat i min magiska kista (jepp, jag har en sådan) i över ett år. Det är nog den högsta tiden för dom att krypa ut och se sig omkring.
Får jag presentera Solpojken? Han bor på vänster sida av solen. Han har hjälpt mig att få mina egna barn att sluta säga "fuck you". För de sa det jämt till varandra. Så en gång kom Solpojken på besök och tittade på barnen. På den tiden kunde mina barn prata med alla mina dockor så det var inte så svårt att inleda en konversation med Solpojken. Men det enda han kunde säga var "fuck you". Barnen skrattade och efter några sådana samtal försvann "fuck you" från vårt hem.
Julängeln
Julängeln gjorde jag till en pjäs som jag och min kollega satte upp. Det är en lugn och sansad ängel. I pjäsen mötte hon två vättar. Vättarna ville testa och fira jul som människorna brukar göra men på grund av sin storlek hade dom det lite besvärligt. Julängeln hjälpte vättarna att för en gångs skull bli lite större och kliva in i julstöket. Sådant kan julänglar ska ni veta.
Fröken Hallonkvist
Min kanske mest älskade docka. Min lärare i docktillverkning sa att dockorna brukar på något sätt likna sina skapare och att min docka har absolut mitt ansiktsuttryck.
Här visar hon för er våra fina och goda tomater.
Jag har ett alldeles speciellt förhållande till mina handdockor. De känns som barn till mig. Jag vet, det låter knasigt men jag hoppas att ni förstår. Jag har blivit anklagad för att jag var löjlig som LEKTE med dockorna. Men jag leker inte med några dockor, jag bara skapar dom och sedan får dom leva sitt eget liv.
När folk kom hem till mig så brukade jag ta fram någon docka och övertyga henne/honom att prata med min gäst.
Men mina vuxna gäster hade svårt att tillåta sig att vara en aning barnsliga. De brukade stirra på mig och grymta av obehag. Alltså, jag undrar, när dör barnet inom oss? När börjar vi kräva av oss själva att hålla fasaden uppe? När börjar det bli löjligt att leka?
Och jag måste säga att det sker ganska tidigt. På tröskeln till tonåren. Då måste man följa strömmen och anpassa sig till mängden. Synd, så himla synd.
9 kommentarer:
ÄNTLIGEN.....jag är inte ensam om att leka med dockor!!!
Fröken Hallonkvist är min favorit...henne skulle Clarakanin och jag gärna bjuda på en fika och sitta och småprata med . De var goa allihopa men den lilla hallonkvisten förälskade jag mig i:=)
Har du gjort dom här dockorna själv...de är så fina! Ja, det är synd att vi som vuxna ofta tappar förmågan att vara "barnsliga"...vi torkar precis som ut i själen och snörper ihop munnen och säger...nämen usch vad barnsligt! Ja, nu sa jag vi....det stämde kanske inte så bra :=) Jag har själv alltid tyckt om att apa mig, få folk att skratta och ÄLSKAR att skratta själv....det sätter igång hela kroppen. Jag behöver som tur är ingen alkohol innanför västen för att bjuda på mig själv...detta är ju annars ganska vanligt...det är väl tur för då hade jag behövt ta mig ett par rackabajsare varje dag.....för jag MÅSTE fjanta mig en stund varje dag.
Nu har vi börjat iallafall, Anna...så nu är det kanske fler som börjar smyga fram sina "dockor" ...en stor kram till dig...jag visste från allra första början att du och jag hade något gemensamt...kände vibbarna genom dataskärmen :=)
Det var länge sedan jag hittade till dig så jag hade många inlägg att läsa...
Det är jättesynd att barn "tvingas" bli stora så fort, min äldsta är snart 9 år och hon tycker redan att både det ena och andra är "barnsligt", tråkigt! Jag försöker motverka det...
Stum av beundran äver dina dockor!!
Måste man verkligen bli vuxen nångång... *skrattar*
Kram
Föll verkligen för Solpojken. Ser så godmodig ut där han står ibland ormbunkar.Vilken effekt han hade på dina barn. Måste kännas skönt att dom fula orden upphörde.
Dina dockor ÄR verkligen fina! Jag minns när jag kom hem till dig första gången. Jag beundrade dina dockor redan då. Å de fanns precis överallt! Det kändes så ombonat och välkomnande. Men säg, räknas nallar till kategorin "dockor"? Jag pratar ju mest varje dag med min Kadaffi.
Det jag har på gång är att jag försöker bygga upp en verksamhet som fristående hudvårdskonsult. Det är mycket roligare än det låter. Till vintern hoppas jag att jag har kommit igång mer än nu. Håll tummarna!
Vilka underbara dockor!!!
Vilka härliga dockor! Dem hade jag gärna pratat med. Speciellt förken hallonkvist :)
Vilka fina dockor du har. Fröken Hallonkvist är ju bara så söt!
Håller med dig om att det är synd att man inte tillåter sig att ta fram barnet inom sig lite oftare.
Det är så mycket hur man ska/bör vara jämt, vad ska andra tycka osv.
Nej, mer lek & magiska kistor :-)
ååååå vad fina, hur har du gjort dom? Jag gillade såklart julängeln mest, men dom andra två var lika söta och alla tre har så uttrycksfulla ansikten!
Skicka en kommentar