Min väninna kom viftande med en lapp
-Anna, ska vi på Vivagina imorgon?
-Nää, jag måste städa
-E du go eller? Du städar ju aldrig.
Vad tror folk om mig egentligen? Visst städar jag. Ibland. Sedan kommer barnen och stökar igen så det syns inte att jag har städat. Men faktum är att varken igår eller idag har jag hunnit med en sådan jordisk syssla som städning. Jag lär inte hinna med det imorgon heller. Men jag minns tider då jag städade. När Herr Pedant skulle komma. Då rensade jag hemmet med klorin och resten tvingade jag i mina garderober som jag sedan spikade fast. Fast Herr Pedant tyckte nog inte om min städning ändå. Om bara folk visste hur jag kan ibland anstränga mig för att verka...hm hm, normal. Men det går inte att undgå sanningen. Jag och normal är två begrepp som tillsammans bildar en paradox.
Moja kolezanka przyleciala wymachujac jakims swistkiem
-Anna, pojdziemy jutro do teatru?
-Nie, ja musze sprzatac.
-Oszalalas? Przeciez ty nigdy nie sprzatasz!
Co ludzie sobie o mnie mysla? Jasne, ze sprzatam. Czasami. Potem dzieci balagania i nie widac, ze ja sprzatalam. Faktem jest jednak, ze ani wczoraj ani dziesiaj nie zdazylam z taka przyziemna czynnoscia jak sprzatanie. I pewnie jutro tez nie zdaze. Ale pamietam czasy kiedy to ja faktycznie sprzatalam. Jak Pan Pedant mial przyjsc. Wowczas odkazalam mieszkanie chlorem a reszte wciskalam w szafy, ktore potem zabijalam gwozdziami. Ale pewnie Pan Pedant nie lubil mojego porzadku pomimo wszystko. Jakby ludzie wiedzieli ile ja czasami sie namecze, zeby wyjsc na...hm hm normalna. Ale ja i normalna to dwa pojecia, ktore razem tworza paradox.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar