måndag 30 januari 2006

Och sedan var livet borta...




Livet som inget anade
Frös till under duvornas lätta dun
Fyllde rummet med döva vingslag
Och försvann

Så lätt, så snabbt, så överraskande
Kom lidandet

Hjärtat som aldrig ska slå på nytt
Tårar som aldrig ska sluta rinna…

Det var så många som har frågat mig om jag förlorat någon i raset i Polen. Men nej, jag har inte gjort det. Däremot har en av mina kollegor fått levercancer. Det är så illa att chansen att hon lever en månad till är obefintlig. Det fick jag veta imorse. För två veckor sedan satt vi och flabbade ihop....
Zycie, ktore nic nie przewidywalo
Zamarzlo pod golebim puchem
gluchymi uderzeniami skrzydel wypelnilo cisze
I odeszlo

Tak lekko, tak szybko, tak niespodzianie
Przyszlo cierpienie

Serce, ktore nigdy nie zabije poraz wtory
Lzy, ktore nigdy nie przestana plynac…
Tak wielu pytalo sie dzisiaj czy ja stracilam kogos bliskiego w zawaleniu. Ale nie, ja nikogo nie stracilam. Za to dowiedzialam sie, ze jedna z moich kolezanek w pracy ma raka watroby. Jest na tyle zle, ze szansa, ze ona przezyje miesiac jest nikla. Ta wiadomosc na mnie spadla dzis rano. Dwa tygodnie temu siedzialysmy i smialysmy sie razem....

Inga kommentarer: