Jag vill så gärna stoppa tiden men den bara rusar iväg i ett sådant tempo som skrämmer mig. Det känns att jag kom till Polen igår men det var ju för en vecka sedan. Nu står min väska klar för avresan. Och magen är fylld av klumpar av olust. Sverige känns så långt borta, så kall och främmande. Det finns inget jag längtar efter. Inget som lockar. Inget och ingen som väntar där uppe. Tiden, snälla, stanna....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar