Sara

Ett av mina underbara barn, Sara. Sara väger för lite, äter med problem och klappar sig på magen med en suckning "vad jag är tjock". Och hon är bara 10 år. När jag var 10 år så lekte jag "tanter" med min syrra och var inte alls kroppsmedveten. Så nu är jag hemma så mycket jag bara kan. Fixar frukost, lagar barnens favoritmat, polsk husmanskost och försöker få tösen att inse att hon är för mager. Samtidigt som jag hatar all reklam som har med kroppsfixering att göra. Att 10-åringar får anorexiasymptom är bara för jävligt. Jag har lust att slänga tv och flytta ut i skogen. Så långt borta från andra människor. För jag börjar inse att enbart utan människor kan man behålla sin mänskliga natur.

Moja coreczka Sara. Sara wazy za malo, je z problemami i klepie sie po brzuch wzychajac, ze jest za gruba. I ona ma tylko 10 lat. Jak ja bylam w jej wieku to bawilam sie z Asia w ciotki i nie mialam zielonego pojecia, ze ja w ogole posiadalam jakies "cialo". Teraz staram sie byc w domu caly czas. Gotuje polskie jedzenie, bo dzieci to lubia i probuje uzmyslowic Sarze, ze ona jest za chuda. Jednoczesnie nienawidze wszystkich tych reklam, ktore podkreslaja, ze tylko szczupli så szczesliwi. Zeby 10-latki mialmy oznaki anorexi jest kompletnie popieprzone. Mam ochote wywalic telewizor i zamieszkac w lesie. Jak najdalej od innych ludzi. Zaczynam rozumiec, ze tylko bez udzialu innych ludzi czlowiek moze zachowac swoja nature i humanizm.