Idag har jag följt nyheter om flygkraschen i Smolensk. Både via svenska och polska media. Jag är inte särskilt politisk av mig. Snarare tvärtom. Men på något obeskrivligt sätt känner jag just nu samhörighet med Polen*. Med den sorgen som folk bär just nu på sina axlar. Det är väldigt värmande att se att både anhängarna till presidentens parti samt oppositionen visar sin sorg. Men det mest rörande för mig var när en civil människa som bodde nära olycksplatsen gick dit med en bunt vita och röda nejlikor. Vit och röd är Polens färger. Han bad om förlåtelse för att Katyn har skördat nya offer idag. Det fick mig att tänka på att de vanliga, enkla människor bryr sig inte om gränser, nationaliteter, färger. Dessvärre är just dessa människor mest drabbade när krig eller andra katastrofer når dem.
* För Er som har hittat relativt nyligen till min blogg: jag är född och uppvuxen i Polen. I Sverige har jag bott i snart 16 år.
Tänk jag tänkte på dig när jag hörde nyheterna på radion...
SvaraRaderaMin 16-åriga brorsdotter kom precis hem från Krakow. Hon är svårflörtad och världsvan (resvan) och hon tyckte det var väldigt vackert där. Sånt säger hon aldrig. :)
Hej Anna!
SvaraRaderaJag hade ingen aning om att du kom från Polen, det var spännade att läsa.
Med eller utan dig så känner jag för Polen, det är rörande att se bilder och känna en aning av den katastrof som de har drabbats av.
Jag tänkte på dig när jag hörde nyheten. Självklart berörs man när något sånt händer, man bär ju sitt land och sitt folk nära. Och man visar sorg och glädje på ett alldeles unikt sätt tror jag, därför känner man samhörighet. Kram!
SvaraRaderaTack. Jag följer nyheter på nätet hela tiden och läser kommentarer till olika artiklar om katastrofen. Jag är så rörd. Många svenska medborgare visar sitt stöd och empati. Det är jättefint. Det finns medkänsla och godhet i oss, trots allt.
SvaraRadera