Det blir gnäll. Det blir absolut inget positivt skrivet ikväll. Nu har jag varnat er. Nu kan jag gnälla med rent samvete.
För ikväll är jag trött, tom och ledsen. Jag har tappat fotfästet och livet känns som en karusell just nu. Och karuseller gillar jag inte. Jag har alltid varit lite rädd för dem. Egentligen vill jag gråta men mina tårar tog slut för länge sedan. Det är alltid lättare att gråta ut sin rädsla och sorg istället för att sitta med den enorma tomheten som sprider sig runt omkring mig. Jag vill prata men jag har hållit orden inom mig så länge att de börjar kännas overkliga så fort jag uttalar dem. Livet har tagit stryptag om mig, inifrån. Jag önskar att det fanns tydliga handlingsplaner för sådana stunder.
Jag brukar inte gnälla så ofta i bloggen. Ikväll är jag dock tacksam för att den möjligheten finns. För när jag ser mina ord dyka upp på dataskärmen då känns det som att läsa något som någon annan har skrivit. Lite som att läsa ett brev i en tidning. När någon annan gråter över sitt liv. Jag önskar att jag vore någon annan just nu. Kanske en liten pyssling i skogen. Som har gömt sig under en ormbunke för att vänta ut stormen. Ingen ser pysslingen men han finns. Pytteliten, gömd bland ormbunkarna.
10 kommentarer:
Du skriver så vackert att jag blir alldeles matt.
Tänk att även när du är ledsen och tom så ger du av dig själv! Jag blir rörd av dina ord och önskar jag kände dig IRL så jag kunde komma och krama om dig! Sitta hos dig tills tårarna kom igen så du fick ur dig lite fler. Jag tycker dessutom inte att du gnäller, du talar ju bara om som det är och om man aldrig är ledsen och tom blir man ju aldrig glad och full heller! Tänker på dig och hoppas du mår lite bättre idag. KRAM!!!
Jag förstår dig...var extra snäll mot dig själv. Mys med en bok, en katt, en kopp te, choklad...ibland måste man trösta sig själv..men ibland känns det bara så himla svårt. Var rädd om dig
Finaste Anna. Du är så fin. Jag känner precis som du. Just nu. Jag väljer att kalla det pms, men ibland undrar jag om det är nåt annat. Att det bara märks mer vid pms och att jag lugnar mig själv med att det är pms. Såg att jag i gamla bloggen för ett år sen skrev ett inlägg om min inre stress. Hur den äter mig. Jag har inte kommit ett enda steg närmare i dag, ett år senare och det skrämmer skiten ur mig. Vart ska det sluta? Nu knackar dessutom verkligeheten på brutalt, i form av a-kassa och annat som tar slut. Jag måste ta några stora beslut i dagarna, men känner att jag inte har orken att ta några stora beslut.
Så här är livet ibland. Oftast går man vidare, stärkt förhoppningsvis, men den stora tomheten och rädslan och trygghetsbehovet känns tung att bära. Helst vill jag bara sitta i soffan med en filt och en stor kopp te och inte behöva göra ett dugg. Men så funkar det ju inte. Eller är det så enkelt? Jag har inte svaret.
Styrkekram till dig. Du är inte ensam.
Kärlek från mig till dig.
Lilla söta pyssling. Jag kan verkligen se dig sitta där och kura medans du väntar ut stormen!
*Varm kram*
Det måste ha varit något igår kväll....
Kram
Vilken tur att vi har varandra som vi kan dela med- och motgångar med! Jag har också gnällt på min blogg och fått massor med stöd och det känns underbart. Skickar massor av kramar till dig!
Men lilla vännen.. Hoppas att det tar en vändning för dig. Men visst är livet upp och ner. Och det är bara att följa med.. En bamse kram ifrån mej.
Men jag följer din blogg nästan varje dag. Fast jag ej skriver något så är jag där och läser och begrunnar det du skriver. Du skriver så fint ifrån själen så man blir berör och du skriver så man tänker till själv och undrar själv en massa saker...
//Cissi
Du är bäst!
Hej Anna!
Jag tror att du har den vackraste bloggen. Förmedlar liksom allt med ett lugn, som smittar av sig. Tom när du skriver att du känner dig som en karusell, så blir det med min inre bild en sådan där karusell som snurrar sakta med vackra gamla djur man kan sitta på. Och så spelas det samtidigt en positiv-visa.
Jag brukar ibland känna att jag är en vante i en torktumlare och har dagar då jag tycker att livet är skit, ett enda stort ekorrhjul. Då jag tappar meningen med det. Men sedan brukar det räta upp sig. Hoppas det rätar upp sig för dig också.
Skicka en kommentar