ANNA STILLA

Föränderligt

2012-01-27T20:52:00.000+01:00

Att tro på att saker är oföränderliga är farligt. Det kan sluta med att man får äta upp sina övertygelser. Se på Nosan. Så länge jag kan minnas så har hon tyckt att snö är ännu ett sätt att förpesta ett hundliv. Fast ikväll har hon ändrat sig radikalt. Hon har nämligen lagt sig i snön. Alldeles självmant. Dessutom har hon tyckt att det var en helt ok upplevelse. Hon ser inte så nöjd ut på bilden men det beror på att hon är sur på mig och kameran. Man brukar säga att man inte lär gamla hundar sitta. Kanske, men även en gammal hund ändrar sin uppfattning om saker och ting. Sedan får den stå ut med sådana som jag som bara måste dokumentera resultatet av förändringsprocessen. Medan jag gör det så kan jag inte låta bli att fundera på hur många av mina egna uppfattningar kommer jag att ändra under resans gång...

För övrigt är jag skräckslagen. Min myndige sedan igår son gick till en kompis. Kompisen har fått körkort. Idag. Så killarna ska ge sig ut på den första självständiga bilturen. Måste jag skriva mer eller förstår ni varför jag får magknip? Han är mitt hjärtegryn, den lille, barnslige, myndige prinsen.

Prinsen min

2012-01-26T19:01:00.000+01:00

Jag minns den dagen som om den var igår. Jag minns den faktiskt timme för timme. Jag minns hur jag blev skickad till sjukhuset för Dawid slutade röra sig i min stora, tjocka mage. Jag minns hur jag promenerade längs sjukhuskorridorerna och försökte titta på nyfödda bebbar som låg i sina kuvöser. Och min egen bebis var klart på väg. Innan midnatt höll jag honom i mina armar. Min första tanke var att han hade sååå långa naglar. Tanken på att jag blev mamma var så stor att jag lät bli att tänka den. Mamma... mamma till en vacker prins dessutom. Idag fyller prinsen 18 år och jag känner ett sådant enormt vemod. Jag måste sluta blinka annars börjar tårarna forsa.

Deckarcirkel

2012-01-25T22:29:00.000+01:00

Så är det, jag är en skygg människa. På gränsen till sjukligt skygg. Liksom låt mig få vara ifred. Titta inte på mig. Ännu mindre prata med mig. Med varje år som går blir det bara sämre och sämre. När man var ung då var man nog social av sig själv. En liten dos av det får man antagligen via modersmjölken men sedan tar det slut och man får klara sig själv. Vissa gör det med bravur, andra blir sjukligt skygga. Det behövs nog tusen timmar KBT får att lätta på symptomen. Jag kör med min alldeles egen terapi och frivilligt utsätter mig för människor. Jag anmälde mig till deckarcirkeln för att läsa och diskutera böcker. Men också för att slå skyggheten på käften, rått sagt. Idag, direkt efter jobbet, åkte jag till vår första träff. Och vet ni vad? Det gick över förväntan. Trevliga människor, jättetrevliga till och med. De log nästan hela tiden. Och ingen av dem verkade vilja bita mig. Just nu är jag utmattad och fantiserar om sängen. Men jag är nöjd!

Väntan

2012-01-24T18:37:00.001+01:00

Söndagen är som bortblåst. Jag minns inte ens att det fanns en söndag. En ny vecka och nya problem att ta itu med. Samt de gamla, förstås. Att livet kan aldrig låta mig andas lugnt. Men jag intalar mig att lugnet kommer med våren, med värmen och grönskan. Redan nu, på söndag, kommer det att hända en del saker. För vet ni vad? I Eskilstuna kommer solen att gå ner ett par minuter över fyra. Det innebär att det blir ljust redan när jag slutar jobba. Det har jag väntat på sedan oktober. Det ska jag fira har jag tänkt mig. Någonstans vid vatten, med en kopp te. Men känner jag livet väl så skickar det en snöstorm på mig eller något sådant. Vi får se.

Snöiga, lata söndag

2012-01-22T13:08:00.001+01:00

Ingen söndagsutflykt idag. Om man inte räknar den korta promenaden i den vackra, stilla fallande snön. Istället driver jag runt, dricker mängder av te och känner hur musklerna slappnar av.

Mirakel

2012-01-21T23:59:00.006+01:00

För några nätter sedan drömde jag om mirakel. Jag har bara diffusa minnen av den drömmen men jag minns tydligt att jag hörde ordet mirakel. Jag har tuggat på det ordet i dagar nu och undrat varför just mirakel. Ikväll satt jag hos Linda och Sami och bläddrade i en tidning. Det första jag såg i tidningen var ett stort och rött mirakel. Jag tror att livet försöker säga mig någonting just nu. Jag får tugga lite till på ordet så kanske kommer jag på vad det är, det där miraklet.

Guldmorgon

2012-01-21T11:35:00.000+01:00

Jag såg solen komma upp imorse. Jag såg hur de första solstrålarna trevade sig mellan träden och kastade guldfläckar på marken. Jag stod vid åkerkanten och kisade med ögonen.

Det var en magisk morgon. Så mjuk, hoppfull och alldeles stilla...

Omöjligt

2012-01-20T23:37:00.002+01:00

För exakt sex år sedan... Jag hade precis lovat mig att ta livet med ro. Inte förhasta mig. Inte göra mer än jag då orkade. Inte bli kär. Absolut inte bli kär. Jag bodde i Göteborg, han i Eskilstuna. 40 mil emellan oss. Ett tryggt avstånd. Jag hade absolut inga planer på att flytta. Att bli kär under dessa omständigheter var helt enkelt praktiskt omöjligt. Idag firar vi 6 år tillsammans.

På bio

2012-01-17T21:23:00.001+01:00

Fortfarande i arbetsbyxor. Med popcorn i den ena handen och cheddarkryddan i den andra. Vi var på bio och såg The Stig Helmer Story. Det var så länge sedan vi gjorde sådant, jag och Mange. Ibland tar vi skogspromenader, det gör vi. Sedan sjunker jag i soffan eller i mina egna tankar och livet springer förbi oss. När vi kom hem då undrade Sara om jag somnade där i biografen. För sådant hör inte till ovanligheter. Men nej, jag har inte somnat...

Vi var de allra första som satte oss i biosalongen. Jag undrade om så skulle det förbli. För vem går på bio en tisdagskväll egentligen? Svaret fick jag rätt så fort. Vi var ett tiotal par som tittade på filmen och vi var nog det yngsta paret. Det var tyst i salongen, inget irriterande prasslande och inget ohövligt prat i mobilen. Tyst och elegant, precis så som det ska vara när man är på bio.

På vägen hem tittade jag på hur staden speglade sig i ån. Det var väldigt vackert.

Vem kunde ana att tisdagar kan vara så trevliga? Inte jag ska jag säga Er.

De pyttesmå sakerna

2012-01-16T17:35:00.000+01:00

På jobbet har vi diskuterat bakmaskiner. En av mina kollegor hade svårt att föreställa sig bröd bakat i en sådan. Så igår bakade jag och idag bjöd jag mina kollegor på frukost. En osjälvisk handling som har gjort mig så glad att jag sjöng mig igenom arbetsdagen.

Klockan var strax över fyra och himlen var fortfarande grå. Inte kolsvart som för bara någon vecka sedan utan grå! Bara en sådan sak! Vi går mot ljusare tider och jag vill vråla av glädje!

Nu, när dagsverket är avklarat, näsan har tinat upp och fötterna sitter i varma sockor då ska jag äta choklad. Lördagsgodis finns nämligen inte med i min vokabulär. Livet är för kort, alldeles för kort, för att spara det roliga till enbart lördagar. Ack, detta liv... Ibland är det så härligt enkelt att leva. Plötsligt kan man se de pyttesmå sakerna som man kan glädja sig åt.

Längs Knoppån

2012-01-15T16:11:00.001+01:00

I en turistbroschyr hittade jag en bild på en kanal sprängd genom ett berg. Över kanalen går en stenvalvsbro. Bron är över 100 år gammal och jag har velat se den. Idag har vi åkt dit.

Novellen

2012-01-14T10:23:00.001+01:00

Jag vill förstås komma i mål. Men det är ju som med vilken annan tävling som helst. Man kommer inte i mål om man inte tar sig i kragen och ger sig ut på sitt första träningspass. Så jag tränar. Att hitta de rätta orden, att sätta dem i meningar och att få texten att vibrera. Och jag är ringrostig som tusan. Det var så länge sedan jag skrev att jag har nästan glömt hur man gör. Allra helst vill jag vinna men jantelagen tar ett strypgrepp om mig och säger de elakaste saker den bara kan. Fast jag har bestämt mig för att inte lyssna på det och skriva min novell. Råtexten är skriven, nu är det bara finslipet kvar. Sedan får det bära eller brista. Jag hoppas på det första.

Mörk jord

2012-01-13T20:52:00.000+01:00

Jag visste det! Jag visste att precis så skulle det bli! Man behöver inte vara speciellt smart för att lista ut sådant. Lägger man sig okristligt sent en kväll så vaknar man med sand mellan ögonlocken morgonen därpå. Men ni måste förstå, jag kunde inte gå och lägga mig som ingenting hade hänt. Inte igår. Inte när den hemska pedofilen härjade som värst, inte när Steven svävade i den allra, allra största av alla livsfaror. Jag läste Mörk jord av Belinda Bauer. En bok om en pojke vars största dröm var att lappa ihop sin familj. Han bad om om hjälp den mannen som en gång i tiden splittrade familjen. Han bad om hjälp självaste djävulen, pedofilen, barnmördaren.

När jag väl la mig då dunkade mitt hjärta så pass mycket att jag hade svårt att somna. Jag tvingade mig till att tänka på annat men bilder som jag skapade med hjälp av boken återvände hela tiden. Jag sparade de sista sidorna till idag. För att ha något att läsa på lunchrasten men jag kunde inte vänta så länge. Det var ju evigheter dit. Jag var tvungen att få veta så imorse läste jag klart boken. I gatulyktans kalla sken, när jag väntade på bussen.

Glädje on

2012-01-12T20:03:00.000+01:00

Det här känns pinsamt, väldigt pinsamt. För igår höll jag på att drunkna i melankolins mörka hav och idag är jag glad. Bara så där... Dagen började precis som den brukar göra. Väckarklockan tjöt i minst en minut innan det skoningslösa ljudet lyckades tränga sig genom mina öronproppar. Jag gick upp, vinglade, frös, åt lite yoghurt. Jag åkte buss och stämplade in på jobbet. Min favoritvakt jobbade inte idag så min uppåt-känsla beror nog inte på honom. Annars brukar han säga något skojigt när jag kliver in genom porten.

Och plötsligt hände det. Molnen på min inre himmel skingrades och solen lyste upp hela min tillvaro. Jag blev så enormt glad att jag skuttade runt när jag egentligen borde stå still.

- Fryser du? - undrade min kollega

- Nej, jag är bara glad - förklarade jag medan jag viftade med armarna.

Det har varit en trevlig dag på jobbet. Vi hade roligt, arbetet flöt på, magen var snäll och jag frös inte. Inte ens det envisa regnet lyckades förstöra känslan. Jag är övertygad om att det måste finnas en knapp inom oss. Glädje off, glädje on. Jag vet bara inte hur man trycker på den knappen och jag vill gärna veta det. För då kan jag själv trycka glädje on när livet envist trycker på glädje off.

Svackan

2012-01-11T20:18:00.000+01:00

Jag tror att jag just nu befinner mig i något otäck känslosvacka. Jag känner... inte mycket så att säga. Trötthet och jag vet inte, jag kan inte beskriva... men något som liknar besvikelse. Eller uppgivenhet. Jag tror att det har med mörkret att göra. Eller kanske med de kyliga vindarna som drar i min jacka när jag, tidigt på morgonarna, väntar på bussen. Eller kanske med mitt pms...

Om någon av Er råkar ha vunnit (ärvt går också bra) några miljoner och vill göra en god gärning då känns en solresa för den stackars Stilla väldigt läglig just nu.

Sibirisk kyla

2012-01-10T22:25:00.001+01:00

Milda makter vad det har varit kallt på jobbet. Värmesystemet har fått spader och hela lagret har blivit totalt nerkylt. Igår hade vi 10 grader. Idag har det varit varmare men långt ifrån varmt. Jag har haft på mig två par byxor och tre stickade tröjor. Och ändå frusit. Händerna har varit så stela att jag kunde knappt hålla pennan i dem. Det går åt mycket mer energi än man tror för att hålla sig varm och dessutom på relativt bra humor. Helst har jag velat sätta mig i något hörn och grina men det blir man varken varmare eller rikare av. Jag måste nog förtydliga att jag fryser i vanliga fall. När mina kollegor jobbar i t-shirt då jag går runt i tjock polotröja. Så när alla andra tar på sig lite mer kläder, till och med jackor, då är jag faktiskt på gränsen till nervsammanbrott. Det här med att frysa har bland annat tagit kål på min karriär som friluftsmänniska. Jag skulle kunna bestiga Mount Everest, varje dag, om det inte var så förbaskat kallt där uppe. Vid några tillfällen har kylan nästan lett till skilsmässa. Men kylan har inte sagt sitt sista ord än för när jag och Magnus pratar inköp av vårt drömtorp då upprepar jag maniskt: golvvärme, handduksvärmare och bubbelpool. Jag anar att det kan medföra en del problem...

Priset

2012-01-08T21:58:00.000+01:00

För ett par dagar sedan köpte jag en påse rökta mandlar, sesamcrackers, chilinötter och lite annat saltat och kryddat. Big mistage! Magen sa direkt ifrån. Hur dum kunde jag egentligen vara och tro att jag skulle klara mig? Jag borde ha vetat bättre för magkatarr är inget nytt för mig. Jag finner inga ord som kan beskriva den huggande känslan i magen som får en att vrida sig av smärtan. Det värsta av allt är att det inte finns något som lindrar på momangen. Man får helt enkelt vänta ut det onda. Jag har haft ont i två dagar nu och smärtan tilltar på kvällen och kulminerar på natten. Jag har köpt medicin som lindrar på sikt, istället för te dricker jag en fusion på egenplockad mynta och ber till högre makter om en lugn natt. Så att jag kan gå upp imorgon bitti och ta mig till jobbet. Det är ett högt pris jag får betala för en påse kryddat snacks...

Söndagspromenaden

2012-01-08T14:51:00.000+01:00

Vi tog en promenad. En helt vanlig sådan. Vi gick sakta, försjunkna i våra egna tankar. Jag tittade på frusna vattenpölar och förundrades över isformationer. De runda, mjuka och de strikt linjära. Hur kommer det sig att vatten fryser just på det sättet? Jag frågade Magnus om han visste det. Jag vet inte hur men plötsligt pratade han om sandkorn, variabler, fjärilseffekten och fraktaler.

Som sagt, en helt vanlig söndagspromenad.

Den multifunktionella maskinen

2012-01-07T18:41:00.001+01:00

Jag besökte min favoritloppis. Senast jag var där var det i somras. Jag såg fram emot besöket och hoppades på ett kärt återseende. Men jag blev bara panikslagen. Så många människor som knuffades hela tiden. Jag har nog glömt bort vilket brutalt liv det är på loppmarkander. Vi lämnade loppisen långt innan jag hann kolla alla hyllor och hörn. Väldigt ovanligt, måste jag säga. Jag hittade dock några böcker och lite kläder som jag ska ha till jobbet.

Därefter åkte vi till en tvättmaskinaffär. Vår gamla tvättmaskin började nämligen spotta ut en brun sörja och vi förstod att det var slut. Ett tag använde vi oss av tvättstugan. Att vänta en vecka för att få en tvättid var mer än vi klarade av. Den nya tvättmaskinen kör just nu sin första, jungfruliga tvätt.

Vi har upptäckt att det är en multifunktionell maskin. Man kan nog skriva musik med den också, tror jag. Varje gång man trycker på en knapp så blippar och pipper maskinen. Det förstår jag mig inte riktigt på, ärligt talat. Till vilken nytta, liksom? Väldigt märklig trend inom vitvarudesign.

Halloumi

2012-01-06T17:54:00.001+01:00

Tanken på grillad halloumi har förföljt mig i några dagar nu. Jag har dock varit antigen väldigt trött eller väldigt lat och inte orkat med att pallra mig iväg för att köpa osten. Fram tills idag för idag har jag fått sova mina åtta timmar, vakna av mig själv och dessutom promenera i solen. Så både orken och lusten har räckt till en sväng bland butikshyllorna. Förutom halloumi köpte jag även lite lufttorkad italiensk salami och en mango/chili - dressing. Här skulle det festas för fulla muggar, sådan var min plan. Efteråt kunde jag dock konstatera att jag var fullt kapabel till att nöja mig med hederlig korv med bröd. Längtan efter vuxen smak har spelat mig spratt med andra ord.

Jag har läst klart Never let me go. Jag bär fortfarande på den dunkla känslan som jag har känt när jag läst boken. Många gånger har jag irriterat mig på Ishiguros berättarteknik. Gång på gång lovar han att berätta något men först måste han gå tillbaka i tiden och berätta något annat. Samtidigt är det ett enkelt men ack så genialiskt drag. Man måste liksom fortsätta med att läsa för att få veta. Så jag fortsatte, trots irritationen, illamåendet och skräcken... Apropå böcker, jag har bestämt mig för att göra en lista över de böckerna som jag läser under 2012. Totalt för min egen skull men listan är liksom offentlig och finns i sidofältet på bloggen.

Kravlöst

2012-01-06T13:23:00.000+01:00

De spontana, kravlösa utflykter. De som inte behöver noggrann planering. De som man kommer på medan man dricker sitt te till frukost. Dessa utflykter är de bästa. Vi åkte till Sundbyholm, en av de vackraste platserna kring Eskilstuna. Kanske för att det råder havsstämning där... Jag vet inte men jag blir alltid lugn i själen när jag strövar runt i Sundbyholm. Solen gjorde alla färger så klara och den isande vinden förvandlade mina fingrar till blåa, stela pinnar. Magnus värmde mina vantar medan jag fotade och jag tänkte att just där och då var livet helt fantastiskt.

Hos svärföräldrarna

2012-01-05T21:04:00.002+01:00

Middag hos svärföräldrarna. Världes godaste pannacotta och trevliga samtal om Solbacka, språk, historia och böcker. Svärfadern läser Gryning över Kalahari; svärmodern Hjärtblad av Aino Trosell. Boken ligger numera på min vill läsa - lista. Själv är jag på sluttampen av Never let me go av Kazuo Ishiguro. Jag har väldigt blanande känslor när det gäller den här boken och ändå har jag svårt att slita mig ifrån den. Imorse, innan jag gick till bussen, öppnade jag boken och tänkte: bara några rader. Med dunjackan på hängde jag över hallbyrån och läste det jag trodde skulle bli några rader. Det blev betydligt mer än så och en stund senare fick jag springa ikapp bussen.

The Long Way Home

2012-01-04T20:44:00.000+01:00

Imorse kunde jag inte bestämma mig för vilken maskin jag skulle ta mig till jobbet. Att ta bilen är ju väldigt läskigt. Dessutom lyckades jag bränna kopplingen sist jag körde och får en känsla av att bilen är lite sur på mig just nu. Att cykla till jobbet känns inte heller så där tjolahop när jag väl har insett att jag, i alla fall under 2012, är en icke tränande person. Det är bara att gilla läget och jag gillar det här läget väldigt mycket ska ni veta. Det sista och egentligen det enda alternativet var bussen. Problemet med bussen var dock att det inte skulle gå några bussar hem på eftermiddagen. Så jag har fått gå hem. Det tog en hel timme att halka sig fram i lervällingen. Men jag hade inte bråttom. Det var faktiskt rätt så avkopplande. Så jag halkade och halkade och sjöng för mig själv Forgive me pretty baby but I always take the long way home.

Ledorden

2012-01-02T13:39:00.001+01:00

Jag är hemma från jobbet idag. Förkylningen håller mig kvar under filten. Jag ligger helt stilla, tittar genom fönstret och funderar på hur jag vill ha det i livet. Jag försöker lista ut vad jag kan vara utan, vad jag är tvungen att vara utan och vad jag absolut inte vill eller kan vara utan. Sakna men säkert kristalliserar sig tre ledord som ska leda mig genom året 2012. Fotografera. Läsa. Skriva.

Att fotografera är ett sätt att koppla av för mig. Ett tag hade jag drömmar om att vara en riktig fotograf vars bilder väcker beundran och dessutom säljer. Numera nöjer jag mig med att fotografera för bloggens skull, för att dokumentera vardagen. Jag vill utvecklas som vardagsfotograf.

Under året 2012 vill jag skapa mer utrymme för att läsa. Det känns som att jag inte har tid för det och när jag väl har lite tid då är jag så trött att jag somnar efter att ha läst två rader. Högen med böcker som jag vill läsa växer sig högre och högre för varje år som går. I samma takt som högen växer så känner jag hur min intelektuella utvecklig stagnerar. Livet kretsar runt tekoppar, arbetsbyxor och tvättmedel. Det fattas något och det är upplevelsen av böcker. För att det inte ska rinna ut i sanden så har jag gjort något nytt för mig. Anmält mig till en bokcirkel :)

Att skriva är nog det enda hantverket där jag känner att jag har full utvecklingskapacitet. Kanske för att jag har alltid fått beröm för mitt skrivande. Av familjen, vännerna och mina lärare. Till och med av ett par litterära kritiker. Ingen någonsin har förpestat den skaparkraften för mig och jag har kunnat flyga högt. Jag vill fortsätta att flyga. Under 2012 vill jag ägna mig åt aktivt skrivande.

Allt annat som har tagit upp platsen bland mina tankar, såsom yoga, sagoverkstad, självförsörjning och Himalaya lägger jag på hyllan. Det är fotografera, läsa och skriva som gäller. Inget annat. Det här kommer att bli ett väldigt spännande år känner jag på mig.

Hoppet

2012-01-01T15:03:00.000+01:00

Frostigt, kallt och skräpigt.

Med nästan osynliga steg har vi klivit in i ett nytt år.

Allt är precis likadant som det var igår. Inget har förändrats.

Inget under har lyst upp våra himlar och gett oss det vi har bönat för.

Förutom hoppet. Om att vi ska vara lite bättre människor än vi har varit.

Det känns rogivande när hoppet vaggar mig genom den allra första dagen på det nya året.

Mardrömsafton

2011-12-31T14:12:00.001+01:00

Den värsta dagen på hela året.

För Nosan och för oss som älskar henne.

Hon är skotträdd. Varje gång det smäller darrar hon något oerhört.

Vi lägger över henne handdukar och filtar, det lugnar henne en aning.

Tills hon hör nästa smäll. Mitt hjärta vrider sig av sorg och vanmakt.

Imorgon kommer det att stå i tidningar om människor

som har blivit av med sina fingrar, ögon och hälsa.

Kanske har dem till och med mist livet på grund av alla oförsiktigt smällda fyrverkerier.

Det är inget jag önskar dem men jag kommer aldrig att tycka synd om dem. Aldrig någonsin.

De har gjort sitt val. Men det har inte min hund.

Den där Nikon...

2011-12-31T12:36:00.000+01:00

Det är ett strålande väder idag och jag har fått för mig att en snorig näsa mår bra av att vädras lite. Så jag gick ut en liten stund. Med mig hade jag en Nikon som jag har fått låna av Andreas. Jag ville testa. Innerst inne hoppades jag på att jag skulle upptäcka att min käre Pentax är lika bra som Nikon, milt sagt. Men lilla, lilla Pentax, den förlorar den jämförelsen, tyvärr. Nu tog jag bilder med bara Nikon för jag hade ingen ork att kånka på två tunga kameror. Så jag kan inte visa Er skillnaden men... Men jag kan min kamera och jag vet hur den skulle reagera om jag tog samma bilder med den. Det känns jättesorgligt. Jag tror att jag ska deppa en stund men först måste jag äta något för att i överhuvudtaget orka deppa.

Tiden

2011-12-30T15:36:00.003+01:00

Julen är ett minne blott. Jag har så svårt att förstå att det har gått bara en vecka sedan skinkan griljerades. Usch vad den tiden går och ju äldre jag blir desto fortare tycks den gå. Den springer, rent av. Det känns som jag har allt mindre tid för att uppleva livet. Det stressar mig så pass mycket att jag blir förlamad.

Förresten, det är lite synd om mig just nu. För jag har blivit förkyld och mår inte alls så där på topp. Jag och Magnus har planerat att åka ut i skogen och titta på stjärnorna på nyårsnatten men nu vet jag inte hur det blir. Jag lär ligga på soffan, omgiven av näsdukar, tekoppar och böcker. Snälle Magnus har cyklat till biblioteket för att hämta ut mina reservationer. Bland annat en bok av och om äventyraren och fotografen Fredrik Sträng som jag bara längtar efter att få läsa...

Annars händer det inte så speciellt mycket i min lilla värld. Möjligen planerar jag stora förändringar men det är en annan historia...

Något

2011-12-27T19:20:00.001+01:00

- Hur är det med dig Anna? - frågade en av mina kollegor idag

- Ja tack, det är bara bra.

- Säkert? Du ser bekymrad ut.

Han stannade till och liksom väntade...

- Nej, du behöver inte säga om du inte vill - fortsatte han - men om du vill så finns jag här för dig.

Otroligt snäll kollega, eller hur? Jag har inte kommit så långt att jag pratar förtroligt med mina arbetskamrater. Det skrämmer mig att en av dem har sett igenom mig. Det skrämmer mig att han kan se att jag bär på 500 kg bekymmer. Men det är inte bekymren som tynger ner mitt hjärta så otroligt mycket. Det är en känsla av att Något fattas i mitt liv just nu.

Dagsljuset

2011-12-26T15:10:00.001+01:00

Jag vaknade strax före klockan fem imorse och tänkte att det var dags att gå upp och skynda mig till jobbet. Men så kom jag på att det var ju fortfarande jul och att jag inte alls behövde gå upp och skynda mig någonstans. Så jag drog täcket över näsan och sov några timmat till. Och när jag gick i skogen då lyste solen och jag vände ansiktet mot den. Jag badade i dagsljuset och tänkte på hur mycket jag älskade den stunden. Jag finner inga ord som kan beskriva hur mycket jag saknar dagsljuset, den blåa himlen och jordiga doften. Om några timmar är julen väldigt över och vardagen kommer tillbaka. Jag ska ta ett varmt örtbad, titta på en film och dricka te. Eller så kanske ska jag göra något helt annat men vad jag än gör så ska jag njuta av de sista jultimmarna.

I den bleka vintersolen

2011-12-25T14:34:00.000+01:00

Julafton

2011-12-24T23:47:00.000+01:00

120 julklappar ligger under julgranen. Nosan letar efter sitt paket.

Första dyket...

Andra dyket... Vissa tar dock det hela med ro :)

Vid tredje dyket rasar granen.

Min fina, lite galna familj.

Vi spelar het potatis.

Sara är glad för sina paket.

Bytesmarknad.

Det som finns kvar är ett pappersberg och massor med fina minnen.

För det har varit en helt perfekt julafton.

God Jul

2011-12-23T19:37:00.009+01:00

Jag trodde att arbetsdagen aldrig skulle ta slut. Jag tittade på klockan minst miljon gånger idag. Men till slut var allt klart och jag körde hem. För idag har jag varit djärv och tagit bilen. Magnus och barnen har städat, bakat och griljerat. Nu är nästan allt klart. Snart kan jag lägga mig i soffan och lämna den först på tisdag. Årets julhelg är för min del tre långa, sköna sovmorgonar. Ingen väckarklocka ska dra mig ur sängen och ingen kyla ska svepa om mig tidigt på morgonen.

Jag önskar Er alla som besöker min blogg en fin julhelg.

Ta den med ro, pyssla om er själva och se till att ladda era mentala batterier.

Det tänker jag göra i alla fall.

En jättestor, gnistrande, julig kram till Er.

Knack, knack...

2011-12-22T21:48:00.005+01:00

Julen närmar sig. Utan att jag har behövt göra mer än att öppna mig för den. Jag låter julen komma till mig precis som den är. Med glittrande gran, julkort från familjen, vänner, bloggbästisar och saffransbröd som Anna och Sören har bakat.

- Vilken tur att de kom oanmälda - sa jag till Magnus

- Annars hade du hunnit jaga upp dig - instämde han.

Ja, det hade jag hunnit. Men istället fick jag en fin kväll i ljusens varma sken.

Flickan som vävde sidenmattor

2011-12-21T21:17:00.002+01:00

Jag önskar mig en lugn vrå, en öronlappsfåtölj och en läslampa med behagligt sken. Några få men egna kvadratmeter på jorden. Eftersom jag inte har en given läsvrå då läser jag lite överallt, på toan, på bussen och i HMs matsal medan jag dricker te. Jag skulle förstås kunna läsa hemma i soffan men alla som har barn och en man vet att man sällan får läsa ostörd. Jag skulle så klart kunna lägga mig i sovrummet och läsa där men det slutar alltid med att jag faller i koma så fort jag lägger mig på sängen. På toan håller jag mig åtminstone vaken. Än så länge.

Nyligen har jag läst klart Flickan som vävde sidenmattor av Anita Amirrezvani. En vacker historia som har fått mitt sagoälskande hjärta att hoppa av förtjusning varje gång jag som har öppnat boken. Jag har en viss svaghet för historier som utspelar sig i Iran. Berättelsen om den persiska mattväverskan har matat min själ med tusen vackra bilder och en önska att någon gång se Iran med mina egna ögon.

När jag började läsa den inbunda upplagan gick det lite segt. Men när jag köpte pocketupplagan då hände det saker. Jag kunde ha den i fickan och läsa lite var som helst. Oj, vad jag var nyfiken på om Fereidon skulle till slut ta mattväverskan till sin fullvärdiga hustru eller på vilka grymheter den snåla Gordieh skulle hitta på härnäst. Varje gång jag läste några rader ur boken förflyttade jag mig till Esfahan, till 1620-talet och var helt uppslukad. Ack, jag älskar dessa färder mellan verkligheten och den magiska världen som existerar mellan bokpärmar...

Orange curd

2011-12-20T16:17:00.001+01:00

Jag är i sjunde himlen just nu. Där lyser det varmt, det doftar vanilj och apelsin.

En riktigt lyckad julkombination enligt mig. Den heter orange curd. Receptet hittade jag i någon tidning för många år sedan och tänkte att någon gång måste jag testa det. Idag har jag köpt fina apelsiner och vanilla bourbon hade jag redan hemma. Med bravur som kännetecknar tokiga kockar har jag vispat, kokat och grejat. Resultatet är en otroligt god apelsinkräm som smakar helt gudomligt. Tanken är att jag ska ha den till julfikat på julafton men jag vet inte. Jag kanske inte kan behärska mig och vänta så länge. Julen, fina julen, kom till mig så fort du bara kan.

Samma Anna

2011-12-19T17:41:00.005+01:00

Jag gick in på ett av våra kontor för att leta efter en försvunnen order. Förutom ordern fann jag även en bild på en liten, söt flicka med vetefärgat hår.

- Vems flicka är den här? - frågade jag.

- Hon är min - svarade en kollega och våra blickar möttes.

- Då har hon samma sak som jag - sa jag och nuddade vid mitt ansikte.

Vi började prata, mamman och jag. Om operationerna, svårigheterna och det underbara, stora leendet som endast barn födda med LKG kan bjuda på. Vi hängde över kopiatorn och länkades samman. Det är väldigt sällan som jag känner den direkta samhörigheten med en annan människa. När jag var 14 år genomgick jag en av mina många operationer. Jag tillbringade 10 dagar på sjukhuset och var omgiven av många andra ungdomar. Ingen av dem skrattade, retade, pekade. För alla vi satt i samma båt. Vi var födda med LKG. Där kände jag mig som en normal tonåring, inte en fuling med missbildning. Än idag minns jag det lugnet som jag kände där, trots att det har gått 26 år sedan dess. Idag har jag snuddat vid den häftiga känslan igen, när jag och mamman berättade om våra erfarenheter. För bortom mina ärr finns det mitt sanna jag som önskar inget mer än att bli förstådd och accepterad.

För några år sedan bestämde jag mig för att genomgå den allra sista operationen som skulle ge mig en helt vanlig näsa och läppar. Allt var klappat och klart. Den enda som visste om det var en kollega som jag tyckte väldigt mycket om. När hon fick höra vad jag planerade då sa hon:

- Men Anna, operera inte dig för då blir du en annan Anna.

Jag har inte opererat mig.

Julgranen

2011-12-18T20:48:00.000+01:00

När jag kom tillbaka från jobbet (oja, den fjärde advent har jag jobbar hårt och länge) stod det en naken gran i vårt vardagsrum. Den skulle göras fin. Och fin blev den också, tack vare Sara. Jag skuttade mest runt, tog bilder och sjöng Jag såg mamma kyssa tomten. Ett tag var jag väldigt orolig för julen. I år har jag ingen tid att göra den i ordning ju. Men på något fantastiskt sätt vecklar julen ut sig, som en vacker ros vars knopp har precis spruckit. Det kommer nog att bli bra...

Relativt

2011-12-17T17:49:00.001+01:00

Snöflingor stora som enkronor föll ner från himlen. En hamnade under min krage och smälte på ryggen. Jag rös till. En annan träffade mig i ögat och det gjorde ont. Hemska, elaka snöflingor. Jag skyndade mig hem och innan jag hann öppna dörren förvandlades snön till en regnblandad sörja. Då tänkte jag att det var bättre med snön, trots allt. Ibland blir det hemska inte så hemskt längre när det kommer något som är värre. Allt är så relativt...

Goodbye Max!

2011-12-16T20:37:00.000+01:00

Jag har alltid gillat att äta på Max. För att det brukar vara mindre folk där än på andra ställen och för att jag gillar deras Friscomål. Jag vet, jag vet, inte speciellt nyttigt, inte ens speciellt gott när man smakar efter. Men en fredagskväll, när man är frusen och trött efter veckans slit då är det skönt att stoppa i sig en hamburgare. Så vi åkte dit.

- Men min hamburgare är kall - gnydde jag efter första tuggan.

- Men gå och klaga - uppmuntrade Magnus.

Jag? Klaga? O nej, att klaga på maten förekommer ju bara i engelska komedier. Mitt liv är varken engelskt eller komediskt. Jag tog en tugga till för att försäkra mig att hamburgaren var verkligen kall. Jag kanske bara inbillade mig det. Den var absolut kall.

- Men ät inte upp den. Gå och säg att den är kall - tryckte Magnus på.

Och vet ni vad? Jag gick till kassan och sa, om ens lite ursäktande, att hamburgaren var kall.

- Det är klart att du ska få en ny - sa tjejen i kassan.

Hon lovade att hon skulle komma ut med den till mig.

Två minuter senare hade jag en ny hamburgare. Jag vecklade ut pappret och kände på brödet. Hamburgaren var varm men den som gjorde hamburgaren i ordning var nog väldigt irriterad. En hamburgare ska liksom sitta ihop men min var i bitar som fladdrade runt. Salladen hamnade helt utanför brödet och för att se dressingen skulle jag behöva ett förstoringsglas. Om jag vore lite mer kaxig då skulle jag gå till kassan igen och be att få prata med den som gjorde min hamburgare. Om jag bara var lite mer kaxig. Men mina kaxreserver räckte till att klaga enbart en gång. Inte fler. Jag åt upp hamburgaren men det dröjer väldigt länge innan jag besöker Max igen.

Pepparkakor

2011-12-14T17:12:00.001+01:00

Att baka pepparkakor hör julen till, tycker min dotter. Jag har lovat henne att göra lite pepparkaksdeg men dagarna gick, tröttheten hade tagit över och pepparkaksdegen fanns bara i mina planer. Inte i kylskåpet där den egentligen borde finnas. Så en dag bestämde sig Magnus för att göra degen. Och det gjorde han. Med råge, minst sagt. Medan jag tänkte halvera receptet så dubblade Magnus det. Vi hade degen till... 600 pepparkakor! Jag var svimfärdig ett tag tills jag upptäckte att den här familjen äter degen mer gärna än själva pepparkakor. Så dem åt och åt och kvar fanns bara en liten degstump som idag har förvandlats till pepparkakor. Sara och hennes kompis står i köket och bakar. Det är så himla lyxigt med att ha nästan vuxna barn...

Lucia

2011-12-13T21:54:00.000+01:00

Årets taskigaste Lucia-bild antar jag. Men den får vara med i bloggen för idag är det Luciadagen och på jobbet har vi haft ett alldeles eget och speciellt Luciatåg. Det syns inte på bilden hur speciellt det är men tro mig, killar utklädda till tärnor som försöker sjunga så ljust de bara kan... det är en upplevelse. Det var helt kolsvart på lagret när jag tog bilden. Att bilden är relativt ljus beror på att jag har försökt trycka på avtryckaren medan andras blixtar lyste upp hallen.

Tillbaka i tiden

2011-12-12T21:31:00.000+01:00

Det är inte varje kväll det händer men ikväll, kors i taket, har min knasiga familj gett sig iväg. Vad jag har väntat på en sådan kväll! För hur ska jag annars slå in mina julklappar när alla är hemma och kretsar runt som en satelit? Omöjligt säger jag bara, omöjligt.

Det är något magiskt med att slå in julklappar. Jag förflyttar mig tillbaka i tiden. Länge trodde jag på Sankt Nikolaus. För det är han som besöker polska barn. Jag tror att jag var så pass gammal som åtta år när jag fortfarande trodde på honom. Och ju närmare jul desto starkare var min tro. Jag förökte hålla magin länge vid livet och tutade i mina barn att Santa fanns. Livet är tillräckligt verkligt alla andra dagar så julen fick vara sagolik helt enkelt. Och det är den lite overkliga känslan som jag upplever när jag viker julpapper och knyter rosetter.

Punka

2011-12-12T15:32:00.002+01:00

Ibland tycker Livet att man har det alldeles för lugnt och ser till att Något händer. Och när det händer då är det minst sagt dramatiskt och väldigt oförutsägbart. Lyssna bara...

Imorse satte jag mig på cykeln för att cykla till jobbet. Jag hann cykla kanske 50 m när mitt morgontrötta öra började uppfatta ett mystiskt ljud. Slafs, slafs, slafs lät det i samma takt som jag trampade. Jag stannade till och lyssnade men då var det tyst. Slafs, slafs, slafs lät det så fort jag började trampa igen. Jag gick av cykeln och upptäckte världens största punka i bakdäcket. Däcket hade lossnat helt och hållet från fälgen. Jag tog cykeln under armen, gick hem och bytte den mot bilen. Nu ska ni veta att bilkörning är inget nöje för mig. Det är ett måste, något jag gör när jag blir tvungen till det.

Jag trodde att det där med punkan var dagens största äventyr. Men icke, det var bara ett smakprov på vad som komma skulle. På hemvägen blev jag stoppad av polisen. För första gången i mitt liv blev jag fast i en poliskontroll. När han vinkade in mig då bad jag till högre makter om att få svänga av vägen tillräckligt graciöst och absolut låta bli att köra över polismannens fötter. Han bad om mitt körkort och jag kom på att jag inte hade plånboken med mig. Han rynkade på näsan och ställde massor med frågor. Sedan ringde han någonstans för att få bekräftat att jag var jag.

- Det verkar stämma - sa han - men nästa gång får du ha körkortet med dig. Det är egentligen 800 kr i böter om man kör utan körkort. Men idag slipper du.

Tack!

Med tid och lust kan man mycket...

2011-12-11T20:33:00.000+01:00

Det har varit en behaglig söndag. Vi har skrattat ofta. Jag har gjort kåldolmar. För att jag har haft tid och lust och ork och allt detta som behövs för att kunna stå i köket i många timmar.

Julklappsmatematik

2011-12-10T16:40:00.002+01:00

Puh, nu är alla julklappar inhandlade. 21 stycken har det blivit.

I år kör vi dykpaket igen, d.v.s. en helt galen julklappsutdelning. Så här går den till:

Man köper samma antal julklappar som det är nära och kära som man ska fira julafton med, inklusive sig själv. Hos oss blir vi sju trevliga människor och alla får köpa sju julklappar. Man slår in dessa men skriver inget namn på paketen. Sedan lägger man allt under julgranen och gör sig klar för första dyket. På ett två tre kastar sig alla till pakethögen och försöker fiska fram just det paketet man har spanat efter. Samtidigt som man försöker hindra andra meddykare att ta det de vill. När alla har ett paket i handen så öppnar man det och beundrar vad man har haft turen (eller kanske oturen) att få. Sedan fikar man en stund, umgås lite och gör sig klar för nästa dyk. Så här fortsätter man hela dagen. När alla paket under granen har tagit slut då är det dags för att köra julklappsbyte. Man byter med varandra, köpslår och förhandlar tills alla är nöjda. En viktig regel i en sådan lek är att julklappar inte ska vara dyra men däremot roliga eller användbara. Det kan vara till ex en mjuk handuk, en liten ficklampa eller handcreme.

Hos oss kommer det att ligga 105 julklappar under granen i år. Det känns dock lite orättvist att ungdomar, som inte har så stora inkomster, ska behöva köpa lika många paket som dem som har lite mer pengar att röra sig med. Så vissa kommer att köpa 7 paket medan andra köper 21. Och ju fler paket desto fler dyk och mer lek.

Han är ung och jag är gammal

2011-12-09T23:42:00.002+01:00

När jag kommer hem från jobbet då är jag mer eller mindre medvetslös. Jag vill bara ligga i soffan och äta praliner. Om jag känner mig lite piggare då orkar jag fixa en kopp te och läsa Fotoguiden.

Min son har kommit hem sent ikväll. Han har jobbat sin allra första övertid (väldigt långa övertid dessutom) och jag har väntat på honom. Jag vet ju hur man känner sig efter en övertid. Jag tänkte värma maten åt honom och tycka lite synd om honom. Ni vet, det är sådant som medlidande mödrar gör. Och vad gör då min snart 18-årige son när han kommer hem? Ligger han i soffan? Nej! Ojar sig över sin trötthet? Absolut inte! Han hoppar in i duschen och en kvart senare drar han ut.

- Men det är ju fredagskväll, mamma!

Den oförglömliga julstämningen

2011-12-09T15:54:00.000+01:00

Det finns nog ingenting som ger mig djupare julkänslor än doften av torkad skogsvamp. Jag minns så väl när min mamma kokade svamp till en fyllning och doften spred sig över hela hemmet. Då visste vi att julen knackade på dörren. Samma doft sprider sig just nu i mitt hem. Jag blir så förundrad över det hur min mamma lyckades skapa julstämning. Utan några adventsljusstakar, tomtar eller röda dukar. Det var dofter som gjorde julen. Det doftade golvpolish, julmat och gran.

Världens modigaste Stilla

2011-12-08T18:13:00.000+01:00

Det är kallt, mörkt och dessutom väldigt halt. Att cykla under sådana omständigheter känns en aning motbjudande ska jag säga er. Men att ta bilen är ännu läskigare. Tänk om jag får en sladd? Eller om jag kör över en oskyldig varelse? Det vore ju hemskt. Helst vill jag ha en privat chaufför som lämnar och hämtar mig på jobbet i någon mysig, uppvärmd bil. Och dessutom bjuder på choklad. Om jag vinner massor med miljoner då ska jag nog anställa en sådan. Men i dagens läge får jag väl nöja mig med min luriga sambo. Vet ni vad han har hittat på? Han har föreslagit att han skjutsar mig till jobbet idag och lämnar bilen på HMs parkering så att jag kan köra hem själv. Jag har min stolthet så jag sa ok medan jag egentligen kissade på mig av rädsla. Jag? Köra? Själv? Efter jobbet dröjde jag extra länge innan jag gick ut. Och jag skrapade isen extra noggrannt. Oj, vad jag var petig. Allt för att skjuta upp den stundande körningen. Men till slut fanns det inget mer att göra på parkeringen så det var bara att börja köra. Jag kom hem med en okvaddad bil och dessutom har jag inte kört på ett enda liv. Inte vad jag har märkt i alla fall.

Världens modigaste Stilla, det är jag det!

En kväll i soffan

2011-12-07T23:07:00.003+01:00

Jag gör allt jag kan för att inte hamna i soffan. För om jag hamnar i den då somnar jag fortare än jag hinner räkna till fem. Så trött är jag. Men ikväll har jag varit jättefrusen och grävde mig ner bland filtar och kuddar. Jag borde inte utmana ödet. Jag somnade och vaknade först när jag hörde ringsignalen. Sakna öppnade jag ögonen och tänkte att ojojoj, den natten, den gick fort. Upp och jobba då! Det dröjde en bra stund innan jag förstod att det var telefonen som ringde. Fortfarande yrvaken svarade jag och vet ni vad? Det var felringning. Nu är jag tillbaka i soffan igen. Jag gör tappra försök för att vinna över mig själv och ta den raka vägen till sängen.

Fort, innan jag somnar igen.

Julbord

2011-12-06T18:48:00.000+01:00

Jag har ätit årets första julbord! Det är min arbetsgivare som har bjudit på det. Och så en extra lång lunchrast har vi fått också. Hur trevligt, mysigt och gott som helst. Jag är så himla nöjd med mitt jobb. Rolig stämning, fin lön och dessutom massor med förmåner på det. Om man har jobbat på en arbetsplats en längre tid så glömmer man ofta hur bra man har det. Jag kan fortfarande inte fatta vilken tur jag har haft som har fått mitt jobb. I tider då ett jobb inte alls hör till självklarheter! Förra året vid den tiden var jag väldigt arbetslös och såg ingen ljusning i den arbetslösa tillvaron. Idag äter jag ett gott julbord på HM! Jag har det bra med andra ord!

Första snön

2011-12-05T22:47:00.001+01:00

Hur naiv kunde jag vara som hoppades på att snön inte skulle drabba mig i år?

Väldigt naiv har det visat sig.

Drömbilden

2011-12-04T12:52:00.004+01:00

Att vara mor till en 16-årig flicka är som att åka berg- och dalbana. Den ena dagen färdas man genom mörka, skrämmande skogar och man undrar om den där gåtfulla tonåringen är egentligen en bortbyting. Den andra dagen når man svindlande höjder när bortbytingen visar sig vara en ung kvinna med ett stort hjärta och djupa tankar. Jag och Sara satt imorse vid köksbordet och pratade. Om livet och kärleken. Om våra svagheter och besvikelser. När jag blev mamma för den allra första gången då visste jag vilken sorts mamma jag ville bli. Inte en kompis-mamma som man kan supa ihop med. Inte heller en polis-mamma som går runt med regelboken i handen och vaktar varenda steg mina barn tar. Genom alla mina år som mor har jag önskat mig två saker: att barnen ska vara lyckliga och att de ska känna sig trygga med mig. De ska alltid veta att jag finns för dem, de ska aldrig tveka att be om hjälp. De ska alltid kunna öppna sig för mig och finna tryggheten. Det är en drömbild, jag vet. Tonåringar är ju rätt så knasiga och gör saker som man får hicka av. Mina barn är inget undantag och jag själv är inte någon perfekt mamma heller. Men när jag och Sara pratade där vid köksbordet då kändes det som att jag kom drömbilden ganska nära.

En magisk julkonsert

2011-12-03T19:28:00.000+01:00

När lamporna släcks och scenbelysningen tänds, när symfoniorkestern börjar spela de första tonerna då händer det. Något griper tag om min hals och ögonen blir blankare och blankare. Till slut får det blanka inte plats mellan ögonlocken och tårarna börjar rinna nedför kinder mina. För att inte tala om snoret som samlas under näsan. Jisses, jag känner inte till en annan plats än teater som får mig så berörd att jag gråter. Och när mitt eget barn medverkar i föreställningen då är det kört. Jag lämnar teatern med svullna ögon och snoriga tröjärmar. För näsdukarna, de glömde jag i jackfickan. Det var verkligen En magisk julkonsert.

Fredagskvällen

2011-12-02T20:52:00.000+01:00

Det är tyst, alldeles tyst. Kära nån vad skönt det är att uppleva tystnaden. Jag kan nästan känna, på ett fysiskt sätt, hur tröttheten och smärtan löser upp sig i den behagliga tillvaron. Det behövs inte mycket för att göra mig nöjd med livet. Ge mig bara ett par stickor, en varm filt och en tid som inte behöver passas... Och en kopp te, som grädde på moset. Det är allt.

De här...

2011-12-01T22:48:00.002+01:00

De här ser inte mycket ut för världen. Små degklumpar med fyllning. Men de fulländar min jul, år efter år. De här rymmer alla mina julminnen, kärlek till min mor och saknad efter Polen. Utan de här är jag inte hel, liksom. Pierogi, en urgammal slavisk rätt. Först när de är klara och ligger i frysen kan jag ta julen med ro. Och nu kan jag det...

November

2011-11-29T18:33:00.000+01:00

November är en sådan månad som får mig att grina bara jag tänker på den. Det har den alltid varit och jag har liksom vant mig vid det. Inget att bry sig om för med tiden går den över till december. Men medan november varar så får jag göra allt jag kan för att hålla frustrationen i schack. Jag bakar kakor som doftar kanel, jag lyssnar på Karunesh och smörjer min trötta kropp med en len lavendelolja. Sedan blir jag splittrad för jag vet inte vad jag ska sniffa på, kroppen eller kakorna.

Kvällen på stan

2011-11-28T21:06:00.002+01:00

Ikväll har jag blivit tvungen till att gå ner på stan. Jag minns inte när jag senast kände mig så ensam som jag har gjort ikväll. Klockan började närma sig 19. Jag satt där, på ett uselt hamburgerställe, medan köpcentret tömdes nästan helt på folk. I högtalarna dundrade Stilla natt, en äcklig man vid bordet bakom mig rapade högt och en desperat mobilförsäljare gjorde kvällens sista försök att ragga kunder. Allt kändes så overkligt, så bisarrt. Som om hela världen fylldes av en svällande ensamhet och övergivenhet. Som en scen tagen ur någon mörk, fransk film. Jag var definitivt på fel plats och skyndade mig hem. För här hemma väntade min familj på mig. En knasig sådan, ibland en aning enerverande, men det är min familj. Vad skulle jag göra utan dem? Vem skulle jag vara? Kära nån, jag vet inte...

Det glänser... i min själ

2011-11-27T21:03:00.009+01:00

Inga adventsljusstakar än. Inga julgardiner eller pepparkakor. Julen är frånvarande här. Lika långt borta som midsommar. Men när jag lyssnar på Sofias poetiska stämma då blir jag fullständigt lycklig. Hon sjunger så fridfullt, ljuvligt och alldeles gåshudigt.

Abstinens

2011-11-25T22:33:00.000+01:00

Jag får fotografiska abstinensbesvär. Nuförtiden blir nämligen tillfällen att fota minst sagt sällsynta. Mörkt när jag cyklar till jobbet och mörkt när jag cyklar hem. Då är det inte konstigt att ibland gör jag något helt galet. Som ikväll. Jag la mig i badet med kameran i handen. Jag bad till högre makter att inte tappa min utrustning i vattnet för då vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag blev så exalterad att jag nästan körde hela objektivet in i vattenstrålen som jag fotograferade. Men jag lyckades hejda mig i sista stunden, tack och lov. Och nu ska jag gå och sova en stund så att jag orkar att värda och träna imorgon, handla julklappar och njuta av lördagen. Gonatt på Er!

Den värmande lappen

2011-11-23T20:09:00.000+01:00

På jobbet har vi pratat om vikten av att ge varandra feedback och visa uppskattning. Och så körde vi en liten övning. På en lapp skulle vi skriva något positivt om varandra. Så här tycker några av mina arbetskamrater om mig... Den här lilla lappen värmer mitt frusna hösthjärta just nu.

Jag drömmer

2011-11-22T18:59:00.000+01:00

Idag känner jag mig less på det mesta. Jag börjar känna av att jag inte har haft någon semester i år. Att julledigheten är så grymt kort i år gör inte saken bättre. Dessutom är mina helger förkrympta eftersom jag varje lördag går upp med tuppen för att värda på Friskis. Jag drömmer om sommaren, om vågskvalpet och svajande rågåkrar. Om dagar utan måsten och nätter som slutar när kroppen känner för det, inte väckarklockan.

I ett hörn på McDonalds

2011-11-21T18:57:00.001+01:00

Jag mötte Sara på stan. Den räviga tonåringen lurade mig till att äta på McDonalds. Och ska man synda och förfalla då ska man göra det med klass tycker jag.

- Kan du peta lite bacon in i min Big Mac? - frågade jag tjejen i kassan. Bacon kan nämligen lysa upp den tristaste hamburgaren ska ni veta.

Sedan satte vi oss, åt och pratade. Då fick jag syn på honom. Den gamle mannen. Han satt ensam i ett hörn och rörde ljudlöst på munnen. Som om han pratade med någon. Han såg ledsen ut. Jag vet inte om hans ögon var röda och tåriga för att han var gammal eller för att han grät.

Och jag tänkte att kanske var det så att hans fru gick bort inte för så länge sedan. Då fördrev han tiden på McDonalds. Runt omkring honom pladdrade fjortisarna och han, han pratade ljudlöst med sina minnen. När jag tänkte på mannen, på det livet jag hade målat åt honom, då började jag nästan gråta själv. Jag önskar att jag hade mod att gå fram till honom och bara undra hur det var med honom. Nu, några timmar senare, verkar den utgången hur naturlig som helst men där, på McDonalds, var jag feg och rädd. Så döm mig inte för fort...

Det som gör mig glad

2011-11-20T22:23:00.002+01:00

Jag är en sökare. Jämt och ständigt jagar jag svaret på frågan om vem jag är och vart jag är på väg. Dessutom är jag en kontrollfreak som mer än gärna vill ha koll på vad som händer med och runt mig i olika situationer. Därför faller jag ofta för personlighetstester, artiklar och olika verktyg som vill vägleda mig i mitt sökande. Då och då ramlar jag över tips om att lista ut de sakerna som gör mig glad. Det är ju solklart, eller hur? För om man vet vad man tycker om så vet man nog också vem man är och vad man ska lägga sin energi på. Många gånger har jag kliat mig i pannan och försökt lista ut vad som gör mig glad. Att fotografera, det gör mig glad. Att få till en fin bild gör mig ännu gladare. Att ta ett skumbad efter en lång arbetsdag kan göra mig glad. Likasom att promenera i höstskogen, äta choklad och dansa.

Men idag har min värld blivit rejält omskakad. För när köttfärsgratängen stod i ugnen då la jag mig i sovrummet (det tystaste rummet för tillfället) och började läsa Yogaliv av Eva Lewenhaupt.

Intuitivt vet vi att vi mår bra av att umgås med våra vänner, släppa fram någon över gatan, köpa rättvisemärkt kaffe och ge kollegor beröm.

Det är ju klart! Och så enkelt! Det kan inte vara enklare än så! Jag har känt mig jätteglad när jag lät någon annan gå före mig i kassakön. Eller när jag sa något snällt till en annan människa. Varför har jag inte tänkt på sådant tidigare? Min egen göra-mig-glad lista handlar om saker som gynnar bara mig. Någonstans i vimlet har jag glömt bort faktum att den sanna glädjen kommer egentligen ur osjälviska handlingar. Ur sådant som vi sänder ut istället för att ta in. Dessutom allt vi sänder ut kommer tillbaka till oss, på ett eller annat sätt.

I min första dagbok (då var jag 13 vårar) klistrade jag in en bild på prästkragar. Under den skrev jag:

Världen är mitt fosterland. Att sprida godhet är min religion.

George Bernard Shaw

Det citatet har följt mig sedan dess. Jag sprider inte godhet. Men jag önskar att jag kunde det. Ibland tänker jag elaka tankar om andra. Så gott som varje dag utövar jag våld på mig själv genom att göra mig till omständigheternas offer. Jag gråter över en skadad duva men jag äter kött från djur som har levt ett tragiskt liv. Att sprida godhet är ingen lätt uppgift. Det är kanske därför som min göra-mig-glad lista är så egocentrerad. Det är nog dags för att revidera den en aning. Och om jag inte lyckas så bra med det då kan jag alltid tänka på vad Dalai Lama har sagt:

Försök göra gott, men förmår du inte det så gör i alla fall inte någon annan illa.

Mitt bästa ställe

2011-11-19T23:49:00.000+01:00

Det är här jag trivs. Här regenerar jag mina krafter och återhämtar mig. Här, hemma. Det behöver inte vara märkvärdigt. Inte alls. Det handlar inte alls om något storslaget, om någon idyll eller drömbild. För jag trivs bara jag får sitta i soffan, med benen utsträckta och slöglo på tv, på någon kampsport som Magnus engagerar sig i. Eller om jag får ta på mig mitt urtvättade förkläde och rulla köttbullar till middag. När jag är klar då vill jag inte alls ta av mig förklädet. Jag njuter av alla nyanser av hemmalivet. Ensam, med mig själv. Med min familj. Eller vännerna...

Nu tar vi den

2011-11-18T22:52:00.000+01:00

Nu tar vi den, helgen. Katten har hittat sin plats på min mage och jag har hittat min plats i soffan. Cider står på kylning och elementen är så varma att man kan bränna sig på dem. Vågar jag hoppas på att det ska bli en helt underbar helg? Nä. Men jag blir glad om den blir underbar.

Arbetarhänder

2011-11-17T19:25:00.000+01:00

Det finns en sadistisk bekräftelse i den tröttheten som mot kvällen lägger sig på mina axlar. Att jag har jobbat hårt. Inte bara tagit mig igenom arbetsdagen utan verkligen lyft och räknat. Skrattat och tänkt massor. För när jag skickar iväg små, rara bebissockor då tänker jag på bebisar som ska bära dem. Jag tänker på de små, nyfödda fötter. Och på föräldrar som smeker dessa fotingar och förundras över hur vackra och mjuka dem är. När jag skickar iväg vackra festklänningar då tänker jag på tjejer som ska göra sig fina inför sina kvällar. Sedan, när dagen är slut, då kan jag knappt hålla mig vaken av all trötthet. Men jag tänker jisses, vilken bra dag det har varit.

Två timmar tidigare

2011-11-15T17:31:00.000+01:00

Jag tog en omväg till ICA. Jag gick bland prasslande löv, njöt av dagsljuset och funderade. Över vardagen och över annat också. Men mest över vardagen. När jag hade mycket vardag så uppskattade jag inte den så mycket. Men nu är varje ledig stund värd så mycket. Att få sluta två timmar tidigare en gång i veckan kan skänka mig så mycket frid. För då kan jag gå i prasslande löv, laga kålpudding och dagdrömma. Tänk att jag skulle lära mig att älska de enkla nöjen först när tiden har blivit så begränsad. Danne sa till mig en gång att det positiva med ett arbete är att man lär sig uppskatta sin ledighet. Amen!

Frukost

2011-11-15T05:30:00.005+01:00

Kan en tisdag börja bättre än så här? Ja, om man får en sovmorgon men ack, sovmorgonar fick jag lägga på hyllan för länge sedan. Så är en tisdag som börjar med mjuka hembakade pepparkakor och yllesockor på de frusna fötterna känns faktiskt väldigt mysig.

Mellan himmel och jord

2011-11-14T19:57:00.000+01:00

Plötsligt blir solnedgångar så väldigt speciella för mig. Kanske för att jag missar dem. Kanske det. När jag cyklar hem från jobbet då är oftast hela föreställningen slut. Men ibland... ibland håller sig magin kvar. Som idag. Där, mellan himlen och jorden, kunde jag skymta en annan verklighet. Det var så vackert att jag ville skriva dikter om det. Innan jag hade hunnit hem försvann ljuset och med det magin. Så det blev ingen dikt. Fast det lilla jag hade sett, det lilla jag hade hunnit ta bild på, det gjorde mig glad.

R.I.P Pigeon!

2011-11-13T13:47:00.001+01:00

OBS!!!

Ett jättesorgligt och känsligt inlägg!

____________________________________

För den här helgen har ingenting gått som planerat. Jag var på väg till skogen för att testa den nya fjärrkontrollen till kameran. Den har jag fått av en bloggvän, Christin. Jag har inte hunnit gå många meter in i skogen när jag fick syn på massor med fjädrar som låg på marken. Bara en liten bit därifrån kämpade en duva för livet.

Hon var väldigt skadad, med stora hemska sår under den ena vingen. Jag kunde inte lämna den där i skogen. För antigen skulle det komma någon räv, hund eller katt och plåga den till döds. Eller så skulle den dö av sig själv, men långsamt.

Jag svepte in duvan i min sjal och vände hem. Jag visste att det inte fanns någon räddning för den stackars fågeln. Jag visste att det skulle bli jag som fick ta livet av henne. Jag var ensam hemma. Att vänta på Magnus och låta duvan lida i några timmar till kändes hemskt. Att slå ihjäl ett liv kändes ännu värre. Jag, som inte ens dödar mina allra värsta fiender, spindlar! Men jag har gjort det. Nu är duvan begraven och jag vill bara krypa in i ett litet hål och bara gråta och gråta och gråta. Att gå tillbaka till skogen och fotografera känns inte alls lockande längre. Jag tror att jag ska gå och köpa lite choklad för att bedöva min smärta med.

Firmafest

2011-11-11T23:15:00.003+01:00

Har jag sagt att jag älskar mitt jobb? Nä, det tror jag inte. Då säger jag det nu, jag har världens bästa jobb. Eller, snarare världens bästa jobbkamrater. Eller, ack, jag är lycklig. Nyss hemkommen från företagsfesten. Före midnatt och nästan nykter. Imorgon öppnar jag Friskis-huset och värdar där i ett par timmar. Då måste man vara pigg och alert. Men på måndag, då kommer jag att ha vingar runt anklarna när jag ska cykla till jobbet.

Bortom

2011-11-10T17:23:00.000+01:00

Jag cyklade hem med Pralinen i byxfickan. Solen hade gått ner för länge sedan. Bara en orange strimma höll sig kvar över horisonten. Men bakom mig lyste månen, klart och intensivt. Jag tog en bild. En bild som hade kunnat bli mycket bättre om jag hade min Pentax med mig. Men nu var det lilla, barnsliga Pralinen som jobbade. Och är man liten, barnslig och dessutom rosa då är man inte lika duktig som en stor och tung systemkamera. Jag klappade Pralinen med omsorg och tänkte ja, ja, lilla du, vi kommer att lära oss leva med varandra. Vi kommer att fotografera våra stunder på ett enkelt och suddigt sätt. Bortom alla krav, med andra ord.

Nattbilder

2011-11-09T20:35:00.000+01:00

Jag har nyss gjort en experiment och låtit våra kameror ta en bild på parkeringsplatsen. Kamerorna ställde jag in på autoläge. Eftersom jag visste att jag skulle få långa slutartider så lät jag dem stå på en pall (jag är för lat för att ta fram stativet) för att undvika allför mycket oskärpa.

Så här här fixade kamerorna uppgiften:

Pralinen, eller Nikon Coolpix L23, min nya kompakt.

Pentax K10D, min trogna följeslagare.

Pentax Optio W60, en kompakt som tydligen tar den uslaste nattbilden men som man kan bada med utan problem.

Nu vill jag gärna ta samma bild med superduper proffsig Nikon

men jag känner ingen som äger sådan.

Pralinen

2011-11-09T19:03:00.002+01:00

Det här inlägget kommer att låta som värsta reklam. Men å andra sidan, om ett företag vet hur man sköter om sina kunder då är det värt lite positiv ryktspridning. Jag brukar handla så gott som all min fotoutrustning hos Cyberphoto. För att de är hjälpsamma. När jag ville ha en blixtsladd som gick ut ur Pentax sortiment då fick jag enormt mycket hjälp av Cyberphoto för att hitta en annan. I förgår beställde jag Pralinen, det vill säga den lilla, rosa Nikon och idag har jag kunnat ta de allra första bilderna med den. Dessutom... höll i er för det är det bästa av allt, varje gång jag beställer något hos dem så får jag även en godisbit. Är det inte rart?

Och hur känns Pralinen så har långt? Som sagt, den är ju väldigt enkel, till och med lite övertydlig. Så ska du köpa en kamera i julklapp till ett barn eller svärmor så är nog Coolpix L23 ett bra val. För att kosta 65 guldpengar tar den helt ok bilder. Den kommer att följa med mig överallt och vi kommer nog att bli bra vänner, Pralinen och jag. Jag hoppas bara på att min systemkamera inte ska bli sur nu för att den får dela plats med en rosa kompakt.

Magdans

2011-11-08T18:09:00.002+01:00

Jag har alltid tyckt att magdans är en otroligt vacker dans. Men jag har aldrig testat den, även om jag velat. Så när vi, på jobbet, fick möjlighet att prova på idag då anmälde jag mig utan att blinka. Det var först igår kväll som det gick upp för mig vad jag egentligen tänkte ge mig på. I randiga sockor, med passeringskort runt halsen och en plingande kjol runt höfterna försökte jag rulla magen och göra sensuella rörelser. Jag var lika sensuell som en flodhäst men roligt, det hade jag. Imorgon lär jag ha träningsvärk i bålen men vad gör lite träningsvärk när man spricker av glädje?

Sex år

2011-11-07T19:56:00.000+01:00

Ack, jag måste bara berätta en sak för Er!

Vet ni att för 6 år sedan då var den 7 november också en måndag?

Den dagen skrev jag mitt andra inlägg i bloggen. Jag visste inte vad jag gav mig på då :)

Sex år av mitt liv finns här. Ojojoj...

Nykomlingen

2011-11-07T16:33:00.000+01:00

I de senaste kommentarerna pågår det ett samtal mellan mig och min fina bloggvän Christin. Samtalet rör kameror. Det är kanske inte så konstigt för både Christin och jag är passionerade fotografer. Christin är dessutom ofantligt duktig. Det är nämligen så här att jag börjar snegla på lite bättre kamera än den jag har idag. Min kamera är ju bra men jag vill liksom ha kamerornas Rolls-Royce. En Nikon som kostar runt 40 000 kr. Det finns bara ett litet men i det hela och det är faktum att jag saknar 40 000 kr. Så jag har bestämt mig för att börja spara. Jag antar att när jag har sparat klart då är den kameran jag vill köpa inte aktuell längre. Det kommer säkert nya och bättre under tiden. Men med några fler nollor på kontot kan jag bekymra mig för det senare. Därför kan det, möjligen, verka lite mysko att jag har beställt en sådan kamera idag:

En väldigt enkel kompakt för 650 kr! Vad ska jag med den till när jag redan har en systemkamera?

Ja, för en systemkamera är stor, tung och dessutom dyr. Och jag vill ha en kamera (förutom den dyra och tunga) som jag kan ha i fickan på jobbet, på alla fyllefester och när jag traskar till mataffären. Jag har väldigt medvetet valt en enkel och billig kamera för om den kommer bort så kommer inte jag att gå under. Nu väntar jag med spänning på nykomlingen i min kamerasamling :)

Lady och Mannen

2011-11-06T17:12:00.001+01:00

Utanför vårt staket gick det en Man. Han gjorde en ursäktande gest med armarna. Som om han skämdes att han störde söndagsfriden. Vi förstod att han ville att vi skulle komma ut.

- En gammal lady har ramlat - sa han - och hon har mycket ont. Jag kan inte lyfta henne själv.

Vi gick en bit bort där den gamla ladyn hängde över sin rullator. Hennes knän vek sig under henne och hon kunde inte resa upp sig. Hon ville absolut inte att vi skulle ringa efter ambulans. Vi hjälpte henne upp. Magnus och Mannen höll henne under armarna och jag höll i rullatorn för att den inte skulle åka iväg. Tanten visade oss var hon bodde och vi gick dit. Sedan tackade hon oss, stackars lilla tanten. Mitt hjärta fylls av empati, till både den gamla ladyn och till Mannen som kom till oss för att be om hjälp. Han hade nämligen suttit på sin balkong när han fick syn på tanten. Då gick han ner för att hjälpa henne. Ännu finns det människor med hjärtat av guld.

Afternoon Tea

2011-11-05T16:17:00.000+01:00

Ack, det livet skulle jag kunna leva varenda dag. Bo på ett slott, äta goda ostar och berg av kakor, småprata i skenet av levande ljus och promenera i båthamnen. Dessvärre ser mitt liv betydligt mer vardagligt ut än så. Men ibland, då och då, glimtar det till. Som idag...

Utan huggtänder och vassa armbågar

2011-11-01T22:02:00.001+01:00

Det sägs att om man vill uppnå något då ska man vara på hugget, visa framfötter, vässa armbågar och gärna gå över lik. Jag är inte speciellt duktig på något av det här. Ärligt talat så är jag väldigt usel på sådant. Länge har jag bekymrat mig för att det inte finns plats för mig här i världen. För vem vill ha en tillbakadragen, tystlåten och blyg person som använder sina armbågar enbart för att stödja hakan när hon dagdrömmer? Men vet ni vad? Det finns hopp för sådana som jag. Under den senaste tiden har jag upplevt att med vänlighet och hjälpsamhet når man betydligt längre än med huggtänderna. Även om man hamnar sist i kön, även om man inte hörs eller syns speciellt mycket. För i slutändan vinner människan och inte dess prestationer.

***

Bilden har många år på nacken. Det är nog den allra första bilden som jag såg på riktigt. Innan dess tog jag semesterbilder och visste inte att det fanns något mer att se. Men en dag, när jag var i Louisiana, såg jag den stora skulpturen och paret bredvid den. Och då sa det klick, inte bara i kameran utan även i mitt hjärta.

Obalanserade tankar

2011-10-31T18:51:00.003+01:00

Jag är varken här eller där. En hemlös medborgare i den stora, vida världen.

Jag skriver inköpslistor på svenska, bloggar på svenska och drömmer på svenska. Men när jag sjunger vemodiga sånger, sådana som kommer ur de mörkaste vrån i mitt hjärta, då gör jag det på polska. Så när jag dör då vill jag bli kremerad och askan ska spridas över Östersjön, någonstans mellan Polen och Sverige. I Polen kremeras man inte. Minnen av Förintelsen lever fortfarande och associationer är smärtsamma för många. Egentligen vet jag inte varför jag skriver detta. Varför jag ens tänker sådana tankar idag. Kanske för att julen börjar närma sig och jag saknar min syster och mina föräldrar. Kanske för att jag lyssnar på polska sånger just nu och tänker på min mormor som jag antagligen inte kommer att träffa något mer. Och om jag kommer att träffa henne då är det inte säkert att hon känner igen mig längre. Eller kanske för att jag är en aning rubbad grubblare...

Äsch, dags för lite choklad. Det bästa sättet att tillföra balans bland känslor och tankar.

Skogsmagi

2011-10-30T19:40:00.000+01:00

Vi var en sväng i skogen. Uppe på en kulle hittade vi trattkantareller. Massor! Jag hade varken någon svampkorg eller påse med mig. Vi plockade trattisarna i min jackluva. När den blev full då fick vi låtsas att vi inte såg några svampar alls kika igenom de gula björklöven.

Sådant svider hårt i hjärtat på en svampälskare.

Sådant liv

2011-10-28T23:09:00.002+02:00

Den här veckan har jag inte skrivit så mycket i bloggen. Jag ångrar det lite just nu för jag vill fånga upp varje dag och lämna ett spår efter dem. Men det har varit... ja, ni vet, sådana tysta dagar. Dagar då livet har rullat på, bjudit på sådant som livet brukar bjuda på. Kyliga, mörka morgonar, lugna middagar under fotogenlampan och kvällar med Flickan som vävde sidenmattor.

Ja, ni vet, ett sådant vanligt liv.

Ekolådan

2011-10-27T20:02:00.000+02:00

Minns ni att jag vann? Men jag sa inte vad för att jag väntade på att vinsten skulle komma hem till mig. Och idag har den kommit! En ekolåda! Magnus påstår att om man lyfter på locket till en ekolåda och ropar hallå då svarar lådan allå, allå ,allå, å å å. Men han har så klart fel. För en ekolåda är en låda fylld med ekologiska produkter. Grönsaker, frukt och annat. Det är Ekobudet som levererar ekolådor. Vill ni veta vad som finns i min fina ekolåda? Varsågoda...

Jag blir helt lyrisk.

Mannen som leverar ekolådor är som solen själv. John heter han och jag har träffat honom även i andra sammanhang. Fast det minns han nog inte. Men jag minns för varje gång jag träffar honom då blir jag smittad av hans glädje.

Intervjun

2011-10-24T19:45:00.002+02:00

Jag tycker att jag vill träna. Dessvärre är jag för trött för att göra det oftare än jag egentligen gör. Tycker jag också. Och jag är trött för att jag vaknar tidigt och jobbar på ett lager. Det innebär att jag lyfter många kilo, rör jämt på benen och vrider kroppen åt alla möjliga håll hela tiden. Då har man rätt att vara lite vissen. Dessutom cyklar jag varje dag i ca 40 minuter, till och från jobbet. Motvind och uppförsbackar är mina eviga följeslagare.

I Friskis&Svettis egna tidning Friskispressen läste jag en intervju med en ung kvinna som tränar dagligen. Och så jobbar hon på samma arbetsplats som jag. Attans. Visserligen är hon ung och jag börjar bli skröplig men jag har sett äldre kvinnor träna, ge järnet på jympan och lyfta tunga vikter på gymmet utan att blinka. På Dans Fuego möter jag ibland en äldre dam som ger 100% och dessutom gör hon det otroligt vackert. Jag frågade henne om hon var dansare. För så vackert kan ingen vanlig stelpinne röra sig. Men icke, hon bara jympar regelbundet. Ålder är inget hinder. Inte arbete på lager heller. Tydligen. För tjejen i intervjun bevisar ju att det går att jobba på HM och orka träna. Jag kanske borde flytta närmare Friskis? Hm...

Min trötthet är dock ingen undanflykt. Det är inte något jag hittar på för att slippa träna. Jag blir verkligen frustrerad när jag inte orkar ta mig till mina planerade pass. Kanske är jag trött för att jag lägger mig sent. Eller för att jag hoppar över frukosten. Eller för att jag har massor, och då menar jag massor, med olika uppgifter som jag borde ta itu med men som jag skjuter upp i all oändlighet. Jag är prokrastinering förkroppsligad. Allt som jag skjuter upp ligger någonstans i mitt undermedvetna och ger mig mentala skavsår. Det är saker som jag skulle kunna åtgärda lätt och snabbt om jag inte vore så lat och flyktig som jag är.

Hösten i Rosenfors

2011-10-23T12:14:00.001+02:00

Ibland blir jag så förvånad över att i en sådan industristad som Eskilstuna finns det så vackra platser som Rosenfors. Men nu vet jag det. Man lär sig något nytt hela tiden.

Välkommen solen!

2011-10-23T08:51:00.000+02:00

Jag vaknade före alla andra. Till och med före Nosan som i vanliga fall brukar se till att våra sovmorgonar är rejält förkortade. Till och med före solen. Så jag drog på mig gummistövlarna, gick ut och väntade på solen. Det är något magiskt med att se dagen vakna, sträcka på sig och lysa upp vår del av jorden. Se bara hur solen börjar kika över horisontlinjen för att sedan rulla sin väg.

Lördagskvällen

2011-10-22T19:11:00.000+02:00

Dawid och Sara är ute och rullar hatt. Medan jag och Magnus sitter i soffan, äter nötklickar och funderar på vilken film vi ska välja. Livet har tagit en vändning. En gång i tiden var det vi som gjorde stan osäker. Numera är vi tråkiga. Eller livserfarna. Numera räcker det med ett fat kakor för att fullända lördagskvällen. Fast det sista ordet, det har vi inte sagt än.

Höst

2011-10-21T19:08:00.001+02:00

Svaret till mig själv

2011-10-21T19:06:00.000+02:00

Om ett tag, när jag ska bläddra bland mina gamla inlägg, då kommer jag att undra varför jag har bloggat så segt under de här dagarna. För att jag inte ska undra allför länge då svarar jag mig själv. För att jag har haft det tufft.

I butiken

2011-10-19T18:33:00.001+02:00

Jag vet inte vad som hände mig igår. Idag mår jag dock bättre. Tack alla för Er omtanke!

När Magnus sa att han skulle till Västerås för att köpa några hyllplan då tänkte jag att jag kunde hänga med. För att besöka HM-butiken i det nyligen öppnade Erikslund Shopping Center. Mitt hjärta slår alltid lite hårdare när jag är på HM. Jag går runt bland kläderna och tänker ooo, den här har jag skickat till dem, och den där, oj, och de vackra blusarna har jag också skickat till butiken, ooo. Det känns lite speciellt att få vara på bägge sidor av en butik. Att vara den som förser butiken med alla vackra saker och den som sedan köper dem. Man ser allt med nya ögon.

Migrän?

2011-10-18T17:54:00.002+02:00

Tröttheten var förlamande. Redan innan jag började jobba kände mig helt slut. Sedan kom det irriterande flimret. Jag såg ljusa fläckar överallt. Även på mina listor. Jag kunde inte urskilja siffror och tänkte att det var nog belysningen. Jag skuggade pappret, körde näsan i listorna men inget hjälpte. Det där skulle inte gå så bra. Att kunna se siffror är liksom prio ett på jobbet. Sedan kom den enorma, främmande huvudvärken, illamåendet och stelheten i nacken.

- Du har ju migrän - konstaterade Magnus.

Jag? Migrän? Jag har aldrig haft migrän. Min mamma och min son lider av det men inte jag. Kan man få migrän, så där för första gången, när man gör sig redo för att fylla 40 år?

Julfrågan

2011-10-17T19:12:00.006+02:00

Vid middagsbordet kom den stora, oundvikliga frågan upp. Hur ska vi ha det till jul? Sara vill ha ett stort släktkalas, ett tindrande hem och julsånger. Dawid vill inte ha något stort. Det räcker med ett fat köttbullar och sedan får det vara nog. Magnus bryr sig inte om det yttre bara vi gör saker tillsammans. Och jag? Ack, jag vill ha mina pierogi, mjuk pepparkaka och tystnad. Egentligen vill jag en storslagen jul men jag vill inte köra slut på mig själv. Speciellt när julen i år inte innebär någon extra ledighet. Så jag känner mig lite splittrad mellan vad jag vill ha och vad jag orkar med.

- Men du behöver inte göra något - protesterar Magnus - vi fixar allt.

Ja, men de fixar allt på sitt sätt och jag vill ha det på mitt. Jag har ju nämt för er mitt kontrollbehov. Det känns redan underligt att jag inte behöver ta hand om hemmet längre. Men att inte ta hand om julen? Hur ska det gå? Vi har diskuterat men inte kommit fram till någon lösning än.

Ack, ack, varför kan inte livet vara lite enklare?

Bilden är från mitt gamla kök. Från en tid då jag hade obegränsat med energi och skaparkraft. Jag gjorde en advetskalender. 48 små paket sammanlagt, ett för varje barn och varje morgon. Att slå in dessa tog en evighet. Att gömma dem för barnen var en konst. Men att se barnens glädje när de vaknade och fick syn på kalendern var oslagbart. Jag kommer nog att minnas det tills jag blir dement. Eller ännu längre.

Scones

2011-10-16T19:00:00.001+02:00

Först tänkte jag gå milspåret men sedan kom jag på ännu bättre idé. Baka scones. Medan jag bakade då tänkte jag på stora saker. Som vänskap. Att vara medmänniska och att vara behövd. Jag tänkte på de valen jag gör och hur jag lär mig att hantera det som är nytt och läskigt. Jag är övertygad om att många av de stora tankarna i mänsklighetens historia har blivit till över en knådad deg. Sedan var mina scones klara och vi åt upp dem.

Slaget om jackan

2011-10-15T15:51:00.001+02:00

Jag slängde min jacka och halsduk på byrån i hallen. Det brukar jag göra till andras stora fasa. För jag är en latmask och tycker att det är jobbigt att hänga jackan direkt på kroken. Dessutom skulle jag ju till mataffären om en liten stund. Och ska man till mataffären då är det mesta förlåtligt, tycker jag. Men katten har förstört mina planer. Hon har nämligen funnit min jacka väldigt användbar och lagt beslag på den direkt. Och så låtsas hon att hon inte hör min vädjan om att hitta en annan sovplats. Jag behöver dock gå till affären för att skaffa mig lite förnödenheter. Choklad och sådant. Fräck som jag är så har jag flyttat katten till soffan. Fortare än blixten har denna lömska varelse kommit tillbaka till hallen. Eftersom jag är snabb jag också så har jag hunnit ta på mig jackan. Dessvärre inte halsduken...

Min pappa är snäll och min mamma är utlänning

2011-10-13T19:28:00.005+02:00

"Finns det kanske", fortsätter jag, "nån sorts krisgrupp för barn med... polska föräldrar?"

(Ur Min pappa är snäll och min mamma är utlänning av E. Abrahamson)

Tänk dig att vara 16 år och det enda man vill är att leva ett vanligt svenssonliv. Men det går inte att leva som en svensson om man har en polska till mamma. Boken är så rolig att ibland gör det rentav ont. Det är inte bara skrattmuskler som värker utan själen. För man känner igen sig. I alla knasiga situationer glimtar det sanning om en själv. Som när den polska mamman ber sin dotter om att skära bort mögliga ostkanter. För om man skär bort dessa då är osten bra igen. Usch, vad äckligt, tänker vi. Usch, usch, usch. Men vet ni, det fanns en tid i Polen då man fick köa i många dagar för att köpa en bit ost. Som dessutom var skonad från alltför många konserveringsmedel och möglade rätt så fort. Då slängde man inte osten bara för att mögel började blomma grönt och fint runt den. Man skar bort kanterna. Åt osten. Överlevde. Jag är ett levande bevis på det. Idag finns det ost i överflöd även i Polen. Jag tror inte att det är så många som tar sig tid att skära bort mögliga kanter. Kanske de gamla som ännu minns kriget eller de fattiga 80-talen.

Jag är en polsk mamma och jag gör nog såsom många andra polska mammor gör. Det är inte alltid lätt att vara en polsk mamma i Sverige. Att jämt och ständigt slitas mellan de polska och svenska värdegrunderna, barnsynen och moralen. Många gånger har jag fått vända ryggen till det som min mamma har präntat i mig. Här i Sverige uppfattas mina barn som väluppfostrade. Inom parantes, de är tonåringar just nu och väldigt få tonåringar kan betraktas som väluppfostrade och absolut inte mina. Men det är en övergånde fas. Om några år ska de landa i det som jag har lärt dem. Förhoppningsvis. I Polen har de i alla tider uppfattats som odrägliga svenska barn. Som duar med allt och alla. För om du tilltalar en person som inte tillhör familjen eller den närmaste vänskapskretsen du då är du ouppfostrad och respektlös. Där är det Herr och Fru som gäller.

Min pappa är snäll och min mamma är utlänning är en tonårsbok som min kära vän Viktoria, boknörden upphöjd i tre, har tipsat mig om. Tack Viktoria! Jag har verkligen uppskattat boken. Det är synd att min dotter inte gillar att läsa. Hon skulle älska den boken. Jag kanske ska läsa den högt för henne, om hon väljer att stanna hemma då och då.

Jag har vunnit!

2011-10-12T20:45:00.000+02:00

På riktigt! Jag har vunnit på riktigt! Inte en miljon kronor bara jag klickar på en länk. Nej! Jag har vunnit något alldeles jordnära i en tävling till vilken man skulle skicka sitt tävlingsbidrag. Det gjorde jag och idag har jag fått veta att jag har vunnit! Kära nån vad jag är glad! Nu väntar jag på att vinsten ska anlända så att jag kan fotografera den och sedan visa den för Er. Ok, jag är inte riktigt klok som säger att jag har vunnit men inte vad. För egentligen ville jag berätta om det först när jag har fått vinsten men jag kan inte hålla mig. Jag är så upprymd just nu! Hur ska jag kunna somna ikväll med all den glädjen bubblande i hjärtat?

Yes!

2011-10-11T19:24:00.002+02:00

Idag har jag övervunnit min trötthet, lathet och den hemska vardagsapatin som har hemsökt mig så gott som varje dag. Jag har masat mig till träningen. Gudarna ska veta hur mycket jag har velat träna men när det var dags att ge sig iväg så sa det liksom stopp. Eee, jag orkar inte. Eee, jag är ju så ofantligt trött efter jobbet. Eee, kanske nästa vecka. Samma visa varje gång. Idag har jag också tyckt att jag har varit trött. Helst har jag velat lägga mig i soffan och dagdrömma. Eller till och med sova en stund! Det har krävts väldigt mycket mental styrka av mig för att bannlysa kuddarna och filtarna. Nu sitter jag här alldeles nytränad. En härlig känsla. Jag känner mig glad men framför allt stark. Det är inte så lätt att vinna över sig själv. Det är faktiskt ganska svårt. Men jag har klarat det och jag hoppas att nästa gång blir jag lika duktig.

Mor och dotter eller Spotify-katastrofen

2011-10-09T18:10:00.000+02:00

Nä, det blev inget core-pass för min del. Jag får väl skylla på Sara som satte på sin Spotify-lista.

En mindre jordbävning drabbade vardagsrummet ungefär i samma stund som Moves Like Jagger började dundra i högtalarna.

Men vid Highway Man spårade det ur totalt...

Efter en sådan omtumlande händelse var jag tvungen att andas mig lugn.

Och på så sätt försvann core-passet.

***

Jeanette, titta på den andra bilden.

Kan du se att Miracles Do Happen?

Hela tiden!